- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 /
590

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1936 - Irja Browallius: Från vår till höst

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IRJA BROWALLIUS

Han uppskattade hennes ålder till tjugufem,
kanske tjugusex år. Eftersom han inte var van
vid bildade kvinnor, kände han sig ganska
nyfiken och föresatte sig genast att taga reda
på, hurdan hon kunde vara. Han hade redan
en liten lätt och ledig fras på tungan, då
syster tog till orda i vanlig, vänlig och alis
inte ointresserad yrkeston.

— Hur har vi det med handen? sade hon.
Jag hörde av doktorn, att det höll på att arta
sig till en liten blodförgiftning. Hon väntade
inte på svar utan fortsatte, medan hon tog
fram förbandsgrej or ur sin väska: Det är
kanske bäst, att skogvaktarn sätter sej. Så ja,
det var bra.

Syster lade inte märke till hans intresse,
åtminstone inte genast. Hon hade en lång
arbetsdags schema att gå igenom timme för
timme och tänkte redan på möjligheten att
hinna till nästa ställe så fort som möjligt.
Hon arbetade raskt, lätt, skickligt och vant.
Sedan ett par år var hon van att gå ur stuga
i stuga, lägga förband, taga temperatur, tala
med bönderna och taga itu med nästan vad
som helst. Hon sade ingenting på en lång
stund. När hon var nästan färdig, tittade hon
upp på honom och frågade med sin energiska,
nästan opersonliga ton:

— Det är väl ganska svårt för ert arbete
med en sådan här blessyr?

Skogvaktaren var inte beredd på denna
fråga. Han blév förlägen, stirrade henne rätt
i ögonen, svarade någonting knappt och kort
och rodnade sedan som en tonåring under
hennes blick. Det förargade honom ganska
mycket. Han såg på syster i smyg, men hon
såg inte ut, som om hon märkt någonting. Det
gjorde honom förlägnare och nästan förargad.
Han var inte van att kvinnor såg på honom
så lugnt. Plötsligt hostade han till ganska
manligt och började försiktigt något, som
liknade en konversation. Han stramade upp
sig, valde orden med försiktighet och hörde

själv, att hans stämma lät annorlunda än
vanligt.

— Se, det var så, att jag höll på att flå
en hare, förklarade han. Och så slant den
förb ..., hm, den förbaskade kniven.

— Ja visst, jag hörde det. Ja, sådant är
förargligt, svarade syster beredvilligt.

Hon reste sig och gjorde sig i ordning
för uppbrott. Skogvaktaren fortsatte med
förtvivlad energi samtalet, fick mera mod när
syster skrattade, inbillade sig, att han
verkligen var trevlig, eftersom hon plötsligt såg
så intresserad och road ut. Hela situationen
behagade honom synnerligen. Syster tyckte
inte heller, att det var tråkigt. Skogvaktarens
försiktiga, en smula fumliga artighet föreföll
henne inte alis obehaglig. Hon lade märke
till hans osäkerhet, hans stämmas lustiga
modulationer. Själva rummets atmosfär var
genuint manlig med älghorn på väggarna,
bössan i hörnet, uppstoppade hökar och
vråkar, som spände sina vingar till flykt. Hon
började fråga om älgar, jakt, djur växlar och
sådant.

— Är det en duvhök? frågade hon och
pekade på en stor rovfågel. Så väldigt vacker
den är. Den ser nästan farlig ut.

— Nej. Skogvaktaren förklarade. När han
kom in på sitt eget, blev han säkrare. Nej.
Han lämnade en lång beskrivning av vråkens
egenskaper och sättet att skilja vråken och
duvhöken på flykten. Kanske syster vill ha
en duvhök, så skall jag skjuta en, tillfogade
han helt djärvt. Han blev så röd, att det
hettade i öronen, men han såg henne rätt
i ögonen.

Syster såg bort. Hon skrattade.

— Kanske det, sade hon snabbt och satte
på sig kappan. Hon var inte van vid sådan
uppmärksamhet från sitt manliga klientel.
Överhuvudtaget var hon inte van vid någon
särskild uppmärksamhet från männens sida.
Hon visste själv, att hon inte såg särskilt

590

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1936/0602.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free