Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1936 - Jan Fridegård: Lars Hård vid gränsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS HÄRD VID GRÄNSEN
en smal tanke upp huvudet och frågade
försiktigt, om det var alldeles nödvändigt att
göra det där, om det inte fanns något annat
sätt. Detta återstod ju alltid. Men den vann
ingenting, tröttheten och ledan för mig själv
var alltför stor för att jag skulle kunna gå hem
till föräldrarna och med igelkotten i bröstet
beskrävla morgondagen. Säga att det gick lite
dåligt i dag, men i morgon jäklar ...
Som jag satt där höjde sig dimman över
ett landskap, som jag anade låg på andra
sidan livet. Jag urskilde inga detaljer men
anade värme och vänlighet därifrån. Men mitt
uppsåt att gå dit fick ett brutalt drag, som
sargade och störde. Den smala tanken växte
sig tjockare och sade kraftigare ifrån, att
endast genom eländet skulle jag mogna och
bygga mig en spång över till det vilsamma
landet. Skulle jag nu ta ett språng rätt ut
i mörkret, visste ingen vart jag tog vägen.
"Det är väl så att du är feg", sade den Lars
Hård som misslyckats med försäljningen. "Du
törs inte, din skitstövel."
Men den nye svarade saktmodigt, att det
var fegare att förkorta vägen än att gå den
ända fram.
- "Det där har jag hört förr", tänkte jag
själv. "Det är sådant man säger, när man
försvarar vad man än gör."
Det där att man skulle uthärda hur mycket
som helst, tilltalade mig längst inne, det var
väl inte bara feghet för döden som kom mig
att tänka på om jag inte skulle tåla lika
mycket som någon annan. Om inte mera. Jag
gladde väl inte föräldrarna något vidare med
att stå på skallen i sjön här nere, även om
de inte hade så stor nytta av mig levande.
Eller skulle de skina upp, när man om en tid
kom och berättade, att nu ligger han i vassen
här nedanför och vickar för vågorna? ...
Jag kände att det nyss varit vid en
vändpunkt, och nu kom för andra eller tredje
gången i mitt liv den svaga tonen eller ljuset,
jag vet inte vilket. Det sjöng, lyste och spred
sig över en hed eller slätt i mig, och då fick
jag kraft att vräka ifrån mig hela bördan. En
ofantlig förtröstan slog ut som en jätteblomma
i nattluften och jag drog snyftande på mig
byxorna.
"Det är grej at", tänkte jag.
Och jag kände en väldig hand över mitt
huvud, den fick klippa till eller skydda, båda
delarna var gott. Jag kände också det stora,
varmblickande ögat, som iakttog krypet Lars
Hård från någonstädes och kanske skulle
använda det till något.
Men ännu var vägen lång och svår. Tanken
på att möta föräldrarnas besvikna ögon kändes
som en kvälj ning och jag började på nytt leta
efter utvägar. Nå, den som inte låtit mig fly
till den svarta ovissheten fick väl klara det
också.
Nu hade det ljusnat en smula och sothönsen
började snattra i vassen. Kring en liten holme
stod en nattdimma och ruvade. Två milslånga
molnbankar i öster anade rött i underkanterna.
Krypet på berget kände tidsåldrarna som
skuggan av en jätteödla flyga framför solen,
när den kom.
Det blev snart vardag omkring mig igen
och tankarna dansade runt i den vanliga
ringen. Vattenytan var hård och tenngrå i
morgonljuset. Granarna reste sig i oräkneliga
massor på andra sidan viken, den ena som
den andras skugga, stela, enhetliga som tyska
soldater. På en sandudde låg tre kor. Dimman
skingrade sig och gled som en lätt rök över
vattenytan.
Hemma hade ingenting förändrats av att
jag varit borta och spelat komedi några
timmar. Katten hade återvänt till soffan och
flottet hade stelnat i stekpannan, men så hade
skett även om jag nu legat under vattenytan,
som de första solstrålarna trevade på.
609
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
