Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1936 - Jan Fridegård: Lars Hård vid gränsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAN FRIDEGÅRD
Fast jag hatade staden och anade ont av
den, visste jag att jag måste dit ännu en gång.
Jag frågade inte varför, jag lade försiktigt in
lite fläsk och bröd i en papperspåse och stack
i fickan. Sedan skrev jag en brevlapp och lade
på bordet. Jag skrev, att nu åkte jag till stån
och sålde ut pillerna. I stån har folk
användning för sånt. Jag åkte tidigt och brydde mig
inte om att väcka dem.
Nu var solen i höjd med skogstopparna
och sken på vedskjulet, nässlorna och
hundlokorna. En stråle föll in genom fönstret och
lyste på ortstidningen, på kvistgropen i bordet
och på fars glasögon. Jag slet mig med våld
ur det tarvliga rummets skyddande atmosfär
och gick ut med kartongen under armen. När
jag åkt ett stycke, såg jag viken blänka mellan
träden, jag såg mitt nattberg bada i blek
morgonsol och jag frågade rätt ut i luften:
— Vad ska du nu ha mig till att göra?
Kan jag inte slippa snart?
Det var eftermiddag när jag närmade mig
staden. Jag hade sett tusentals människor
under vägen, som sysslade med skördearbete
eller hade sina händer fulla på annat sätt.
Varför skulle mina alltid hänga tomma och
tafatta? De flesta jag mött hade ett uttryck
över ansiktet som sade: "Jag gör mitt, och
därför kan jag be vem som helst dra åt
helvete." Jag stod som vanligt utanför alla
grupper och kände mig osäker.
Vid tullen åt jag mitt sista fläsk och slängde
svålen i diket. Bet ihop tänderna och gav mig
in i det larmande helvetet. Cykeln ledde jag
och tänkte, att det var väl sent på dagen att
börja några affärer. I morgon skulle det bli
en heldag på alla sätt.
Jag gick till juden och fick femton kronor
på fars cykel. Jag såg hur han fäste en
nummerlapp på den och ledde in den på lagret.
Den gick som en gammal ko bredvid honom,
undergivet med krokiga horn. Men jag skulle
inte överge den, jag skulle lösa ut den igen,
så sant — ja, jag visste ingenting så sant.
Med kartongen i näven gick jag ut för att
hyra rum. Jag fick ett hos en käring som
hyrde ut per vecka. Det låg två karlar i
rummet förut och jag skulle betala åtta kronor
i veckan. Det var tre sängar, tre kommoder
och i var kommod en potta och ett handfat.
En byrå, och i den fick vi disponera en låda
var. På väggen satt ett oljetryck som
föreställde Genoveva med en hind i famnen.
Käringen visade mig rummet och hoppades
med gäll röst att jag var en ordentlig
människa. Hon hyrde ut endast åt ordentligt folk.
Hon var egentligen av bättre härkomst men
hade blivit fattig och måste försörja sig. Hon
hade alltid fört en ordentlig vandel.
Jag erlade ordentligt en veckas hyra i
förskott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
