Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1936 - Recensioner - Margit Abenius: Memoarer från barndomen - Sven Barthel: Psykos - Margit Abenius: Den korta stunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
"Närsens lyckliga år" är lika mycket
kulturhistoria som barnskildring. I ett fönster står
sockerbagare Ofvandahl och diktar — han ser
så bedrövad ut. I en hel rad kapitel skildras
varietéliv och artister på Djurgården. Nöjena
enkla och värdefulla: att det måtte ha varit
intressant att se en skolflicka skriva vykort
med tårna förstår man!
Det originella i författarens barnskildring
är hans förmåga att få fram barndomens
enorma, outtröttliga receptivitet för intryck
och även i någon mån barns sätt att se till
kärnan hos människor: snällheten, styggheten,
harmonien, disharmonien. Anmälaren läste
första hälften med nöje och intresse, men så
småningom frestas ens mottaglighet över
förmåga. Någonstans borde det ha sovrats med
sträng urskillning och säker instinkt; däremot
är det omöjligt för en utomstående att säga
var, ty "Närsens lyckliga år" har som sagt en
enhetlig stil och karaktär. Boken
rekommenderas särskilt åt memoarpubliken.
Margit Abenius
Psykos
ÉDOUARD PEISSON: Feber. Översättning
av Elsa Thulin. Gebers. 4: —.
Édouard Peisson är en välkänd författare
också här i Sverige. Hans två tidigare
översatta romaner har blivit uppmärksammade
efter förtjänst. Man minns dem, man ger sig
med spänning på den nyutkomna "Feber", och
man blir inte besviken. Den är lika stark som
sina föregångare, är dem i vissa avseenden
överlägsen.
Peissons säregna och skarpskurna
författar-profil är oförändrad. Men som konstnär har
han tagit ett steg framåt med varje bok, snabbt
gjort sig oberoende av de läromästare man
tyckt sig kunna spåra (Conrad, Hemingway).
Nu framträder han som fullt självständig,
medveten och raffinerad artist. Och hans
person gör ett betydande intryck — erfaren,
skarpsynt och förstående.
Med varje bok tar Peisson upp till
behandling ett väsentligt psykologiskt problem. I
"Avgick från Liverpool. .." gällde det
förhållandet mellan människan och maskinen. I
"Sjöfolk" förhållandet mellan människan och
havet, det vill säga naturen. I den nu utkomna
"Feber" gäller det människan och henne själv,
hennes verkliga jag.
En omodern ångare på 2 500 ton är på väg
från Dakar till Rio. En mystisk feber
uppträder ombord, en man dör, en kastar sig
i yrsel över bord, den ena efter den andra
insjuknar. Medan fartyget långsamt arbetar
sig framåt genom ekvatorialhettan, får skräcken
makt med besättningen, skräcken för det
okända och oberäkneliga, den hemlighetsfulla
febern, som man inte kan fly undan. Och
skräcken blir en sikt som sållar ynkryggar
och hjältar som agnar och vete. Männens
verkliga karaktärer blottas plötsligt och våldsamt.
Tills en av dem, andre styrman, vägrar att
låta sig slås ned av febern, övervinner den
och avslöjar den som malaria. Så har man
ett namn på skräcken och vet hur den ska
bekämpas, det okända är känt, psykosens makt
är bruten.
Historien berättas med gallisk skärpa och
klarhet, men utan en skymt av gallisk
preciosi-tet. Peisson är en man med lugn och djup
blick. Och miljön behärskar han suveränt.
Han rör sig genom romanen med en säkerhet
som tjusar.
I "Sjöfolk" levde människorna kanske ett
rikare liv. Här i "Feber" får individerna stå
tillbaka för det allmänt mänskliga, författaren
nöjer sig med att skissera dem. Och han ar
en mästare i att skjuta snabba psykologiska
lodskott, i konsten att med några få ord göra
en situation betydelsefull. Stilen är
beundransvärt precis.
Peisson har redan gjort tre betydande
romaner. Man kan tryggt vänta sig större verk av
honom. Sven Barthel
Den korta stunden
JAMES HILTON: Och nu farväl.
Översättning av Thure Nyman. Bonniers. 3: 75.
James Hiltons roman "Och nu farväl" är
varken till det yttre eller det inre formatet
någon betydande bok, men den har en fin
charm och ovanlighet. Det finns vemod, leende
och romantik i James Hiltons mycket
oklassiska, mycket anglosachsiska berättarkonst,
640
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
