Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
bilden av den tidigt bortgångna modern och
därför aldrig vann full tillfredsställelse med
de frigjorda, komplicerade och konstnärligt
anlagda kvinnor, till vilka hans sinnen
ständigt drogos. I och med de tidigaste erotiska
upplevelserna av brutalaste slag blev han
också ett av de otaliga offren för sin tids
osnygga dubbelmoral, och hans kärleksliv
kom alltid att lida under en ödesdiger
splittring mellan fysiskt och psykiskt. Børge drar
upp en ytterst intressant och slående parallell
med "Kreutzersonatens" Tolstoj. Hos båda de
stora diktarna växer "kärlekshatet" upp ur
den nesliga känslan av sexuell bundenhet vid
en kvinna med vilken den själsliga
gemenskapen saknas. Så har Strindbergs
kvinnodiktning kommit att pendla mellan ytterligheter,
mellan en överjordisk idealbild och en hatfull
karikatyr, mellan den jungfrurena och
fullkomliga, respektive moderliga å ena sidan,
den monstruösa demonen å den andra, medan
den moderna, mer sammansatta kvinnan under
de lugnare mellanperioderna är föremålet för
hans mer eller mindre obarmhärtiga
dissektion. I analysen av "Ett drömspel" snuddar
Børge som hastigast vid det småborgerliga
inslaget i scenerna mellan Indras dotter och
Advokaten. Deras äktenskapliga misslyckande
saknar egentligen tragisk storhet; ytterst beror
det på bagateller som skrynkliga gardiner och
igenklistrade innanfönster. Men i ali sin
hänförelse för Strindberg synes Børge ha glömt,
att denne själv var ett gott stycke av en
småborgerlig pedant, som kunde råka i ursinne
över en dålig maträtt eller ett par
kringkastade klädesplagg. Detta drag är säkerligen
ingen quantité négligeable i de strindbergska
äktenskapens historia.
Vad man emellertid är Børge verkligt
tacksam för, är att han genomgående betraktar
Strindbergs dramer inte bara som litteratur
utan också och framför allt som teater. För
scenen äro de skapade och beräknade, och
först i dess belysning får den strindbergska
dramatiken hela sin överväldigande livskraft.
Børge har utan tvivel det riktiga teatersinnet,
och på denna punkt har därför den svenska
kritiken verkligen något att lära av hans
Strindbergsuppfattning. Holger Ahlenius
Svenska politiker
VALFRID SPÅNGBERG: Från Arvid Posse
till Per Albin Hansson. Svenska
statsministrar, riksdagsmän och
publicister. Oskar Eklund. 7: 50.
Den flitige och kunnige publicisten Valfrid
Spångberg har utsänt ännu en samling
porträtt av svenska politiker. Samlingen omfattar,
som titeln anger, tiden från åttiotalets början,
då Arvid Posse blev statsminister, till våra
dagar, och ett högst betydande antal politiker
hinner under denna tid passera revy.
Spångberg hade redan på nittiotalet tillfälle att
studera riksdagen från pressläktaren, och hans
skildringar av den tidens herrar har därför
fått en konkretion, som man annars inte är
van vid. En av våra främsta
adertonhundra-talspolitiker har Spångberg bestått ett särskilt
intensivt studium. Det är Adolf Hedin,
"demokraten före demokratin", mannen som redan
på sextio-, sjuttio- och åttiotalen företrädde de
politiska ideal, som skulle slå igenom först
1918.
Längre fram i tiden får porträtten större
bredd och djup. Karl Staaff tecknar
författaren med beundrarens varma färger som den
förste store folkledaren i vår moderna historia,
som mannen som förstod vad folket ville och
därför också kunde leda det som ingen annan.
Högerledarna Lindman och Trygger samt
Hammarskjöld tecknas mera snålt men inte
direkt vanvördigt. För Carl Ekman har
Spångberg en djup klockarkärlek, som han även
i föreliggande arbete visar sig trogen. Hans
beundran för Ekman motiveras med dennes
onekligen häpnadsväckande arbetsförmåga,
kraft och allt annat, som gjorde det möjligt
för honom att arbeta sig fram från det lägsta
proletärskiktet till rikets främsta ämbete. Och
Spångberg kan inte finna annat än att domen
över Ekman var väl hård som straff för den
förseelse Ekman hade låtit komma sig till last.
Ett mycket intressant kapitel i boken
behandlar August Strindberg som journalist.
Det förhöll sig så, att Spångberg anno 1910
fick tillfälle att bereda Strindberg ett forum
i Aftontidningen, för vilken Spångberg då var
redaktör. Sitt samarbete med Strindberg
skildrar författaren på ett verkligt fängslande sätt.
652
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
