Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1936 - Henning Kehler: Brev från Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING KEHLER
har Axel Juel för egen räkning avstått ifrån,
han är en lyriker i plommonstop och
ridbyxor till cykelbruk. Men han anknyter gärna
till Drachmannlyrikens Landsknegt-masVeraà.
I dikten "Den gode Vært" ger han rollen som
Vagant og Rytterknegt på vers. Han tolkar
de känslor, som Grete och hennes kontorist
önska löga sig i, när de sätta sig till bords
på en restaurang som imiterar gammaldags
krog. Där äter man inte kött på en tallrik,
utan sovel från ett fat. Av demokratiska skäl
är det icke något vintvång, men ölet dricks
inte ur glas, utan ur krus. Den unga damen
blir vid ett sådant tillfälle inte förargad, om
hennes kavaljer i ungdomlig yra kallar henne
"min tös"! Det är ett lyriskt galanteri. Vid
kaffet drömma de tillsammans om en
ateljévåning med en gitarr på väggen, som ingen
av dem kan spela på, men den är dekorativ,
och den finns i Axel Juels dikter.
Som lyriker lever Axel Juel mycket i sina
minnen. Av hans lyrik att döma är det endast
ungdomstiden, som det är något med. Därför
måste man försöka att till varje pris hålla
sig ung. Men den obevekliga tiden gnager
i hjärtat. Klockorna ticka i örat. Det är
omöjligt att glömma, att tiden går och går. Man
kan försöka slå bort det genom att gå tillbaka
till ungdomsminnena, räkna de gulddukater,
de lyckoslantar man har haft i sina händer.
Men dödstanken låter sig inte avvisas. Den
kräver att bli insläppt. Den kallar skalden
tillbaka från flykten till minnenas värld.
Mellan ungdomen, som gått ifrån honom, och
döden, som kommer honom allt närmare, har
han intet, som sysselsätter och upptager honom
på ett övertygande sätt.
Så är han då när allt kommer omkring en
dödens träl. Men träldom är ett föraktligt
tillstånd. Man är skyldig både sig själv och
andra, det vill säga det intryck man vill göra
på andra, att väpna sig mot den dödstanke
som leder till ett liv i träldom. Och varmed
väpnar man sig? Enligt Axel Juel först och
främst än en gång med minnena, de goda
minnena. Men han är för ärlig för att dölja,
att inte alla minnen äro goda (se dikten
"I vor eget Spor"). Och vid denna punkt är
han nära att bli mera än natur- och
stämnings-religiös. Men han hejdar sig. Han ryggar
tillbaka för de sjuttio famnarna vatten. Känner
han på sig, att det är sant som det står
skrivet — att det är fruktansvärt att falla i den
levande Gudens våld? I varje fall drager han
sig undan i en dikt, som inte innehåller
den minsta smula av vad Søren Kierkegaard
menade, när han talade om "Foruroligelse
i Retning af Inderliggørelse". Dikten i fråga
heter "Vær god!" och Axel Juel vet inte
själv, hur ur religiös synpunkt förträffligt
den börjar:
Iaften vil jeg svige Jer!
Biskop Balle, som i sin katekesförklaring
sade, att "människorna äro inte så goda, som
de borde vara", hade lodat på djupare vatten
än Axel Juel, vilkens dikter inte säga
någonting annat än att människorna böra vara så
goda, som de borde vara — en förkunnelse
som har mera utsikt att tillfredsställa fariséer
än syndare.
Man torde inte kunna kalla Axel Juel en
mycket religiös men väl en moralisk diktare.
I titeldikten "Lykkeskillinger" säger han om
en av minnets gulddukater:
Den var min Løn, da Tonerne
en fangen Sjæl befriede,
en Glædestaare, tindrende
som mig til Sorgen viede.
Min arme Sjæl, jeg ofrede,
da Hun til Sangen lyttede —
men vi blev begge rigere
da Fryd og Sorg vi byttede.
Thi det er Lov for Kærlighed:
til Godhed altid tvinger den,
ja blev Du kun et Sendebud,
Guds Fred! ifald Du bringer den.
696
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
