Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1936 - Recensioner - Holger Ahlenius: Statarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S TATA R NA
IVAR LO-JOHANSSON: Statarna. Berättelser. Bonniers. 6: 50.
Recension av HOLGER AHLENIUS
Det för Sverige säregna statarsystemet
framväxte och spred sig allt hastigare under ären
efter 1800 som en följdföreteelse till
skiftes-rörelsens framsteg, jordbrukets intensifiering,
storgodsens tillväxt och den kraftiga
folkökningen under sjuttonhundratalets senare
hälft. Redan vid 1828—30 års riksdag
varnade Geijer, klarsynt som alltid, för
statar-systemets vådor och pekade på det
"pöbel-producerande" i detta hushållssätt. Hans
farhågor besannades. Statarna ha ända in i våra
dagar förblivit på en utpräglat proletär
ståndpunkt. Arbetarrörelsen och
organisationssträvandena lia knappast inom någon annan
arbetarstam stött på så trögt, så räddhågat och
underkuvat sinnelag. Deras arbetsgivare ha
också, med enstaka undantag, visat sig
mot-spänstigare och ovilligare att tillmötesgå
rimliga krav än de flesta andra. Det räcker med
en påminnelse om Södra Möre, men vill man
ha ett tämligen färskt, rent sakligt vittnesbörd
angående en av de svenska
lantarbetargrup-pernas bostäder, ekonomi och livsföring, så
kan den intresserade hänvisas till den
statistiska undersökning i dessa stycken av den
sörmländska statarklassen, som utfördes av
några stockholmsstudenter och publicerades
1931. Det är ingen liten samhällsgrupp det
här rör sig om. Den svenska statarkåren
omfattar cirka hundratusen arbetare, med
kvinnor och barn omkring en halv million själar.
Statarklassen har inte tidigare saknat tales-
män även inom skönlitteraturen, men namn
som Pehr Thomasson, Alfred Kämpe och Léon
Larson torde inte vara kända utanför
arbetarrörelsens och historikernas led. Först i Ivar
Lo-Johansson, själv statarson från Sörmland,
har denna oförlåtligt försummade
samhällsgrupp fått en skildrare av konstnärlig halt.
Med "Godnatt, jord", hittills hans främsta
verk, skrev han de svenska statarnas epos. Där
var allting sett och upplevat inifrån. Det var
själva livsströmmen i ali dess tidlöshet, sådan
den böljade fram i vanmäktiga drömmar,
kuvad längtan och undertryckta
upprorsförsök, i fortplantningens, födandets och dödens
eviga kretslopp, som han där fångade i ett
enda väldigt svep, och diktens trollspö lockade
fram blommor ur dy och träck. Då han denna
gång samlat en mångfald korta berättelser i ett
band med titeln "Statarna" — avsett att följas
av en andra volym — är ban ute i annat
ärende. Här äro det legitima
upplysningssyftet, avsikten att lägga upp en stor
dokumentsamling tydliga nog. Det hindrar inte, att
det ofta blivit dikt av företaget. I sin egenskap
av exempelsamling från en begränsad
ämnessfär, i sin konkreta och märgfulla, ofta
mustiga realism kan "Statarna" mer än en
gång föra tanken till Strindbergs
"Giftas"-noveller.
Boken inledes och avslutas med berättelser
av allmängiltig innebörd. Historien om
gårdskuskens, som tar ett fosterbarn som lek-
715
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
