Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1936 - Recensioner - Holger Ahlenius: Statarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
kamrat åt den egna dottern, återspeglar hur
det slappa trälsinnet, det stumma hatet
inympas hos samhällets fosterbarn
överhuvudtaget, ehuru rätta förhållandet bortförklaras
med en hänvisning till ursprung och arv. Och
då de gamla dragdjuren, oxarna, ledas till
slakt, därför att traktorerna gjort dem
överflödiga, så betecknar det inbrottet av en ny
tid också i statarnas händelsefattiga värld.
Däremellan ligga ett fyrtiotal berättelser,
bland vilka man urskiljer tre olika grupper.
Den första utgöres av ett antal övervägande
grymma och hemska historier av halvt
legendarisk art. De tyckas höra till dem som
fortleva i muntlig tradition; kanske berättas de
av de gamla för andäktiga lyssnare ur yngre
släktled. Huvudsakligen förlagda till det
upplysta adertonhundratalet äro de likväl
dokument från ett mörkt land och en mörk tid.
Brännvinet, utom barnen den fattiges enda
glädje, rann ännu i en strid flod över landet
och gav upphov till vilda blodsdåd och dunkel
skräck, medan vidskepelsen stod på lur bakom
stugknutarna ("Historien om en häst", "Den
skendöde"). De förtrycktas maktlösa
hämndkänslor och hat kunde utlösas i omänsklig
misshandel av djuren, både gårdens och den
fria naturens ("Oxgraven", "Svalor är
idioter!", "Den oskyldiga") eller i sjukt begär
att fläcka det sköna och oberörda ("Den
vackra fru Holm"). Stadsresorna voro långa
och dyrbara, och rädslan för läkare och
lasarett satt djupt. Man uppsökte dem då det var
för sent och konstaterade på nytt deras
vanmakt ("Nya tänder"). Den djuriskt förslöade
idioten kunde få bo kvar hos modern i
statar-stugan och bli föremål för barnens
hjärtlöshet eller, ännu ohyggligare: en lantlig Titanias
moderliga och vilt svartsjuka kärlek
("Idioten"). Underliga, förkomna figurer drogo
kring landet, bringade avbrott i den gråa
monotonien och blevo seglivade samtalsämnen
i de låga stugorna. Det var marknadsgycklare
med hönsslukande pytonormar ("Bröd och
skådespel"), en vriden gårdfarihandlare, som
levde högt på sitt falska rykte som skicklig
falskmyntare ("En falskmyntare"), en
syfili-tisk hönsgubbe, som enligt skvallret var son
till Karl XV och som, då vansinnet bröt ut,
släppte lös godsherrens exotiska fåglar i den
svenska slottsparken ("Prinsen utan krona").
Men även vardagen bjöd på
undantagshändelser. Ur en fattig vallpojkes ångestfyllda
komotning en brännhet sommardag, då
vattenflaskan glömts hemma, spirade den sega
pojk-ambition — segra eller stupa på sin post —
som i sinom tid skulle göra honom till
förmögen järnhandlare i Stockholm
("Vallpojken, som blev järnhandlare"). Det hände,
att trumsjukan sprängde buken på kor som
förätit sig på färsk klöver, och i en
stor-ljugares mun växer händelsen till väldiga
proportioner. Statarflickan, som blivit
hotellstäderska i huvudstaden, kunde i ett vanvettigt
infall komma hemdragande med en neger
("Negern").
Men originalens och paschasernas tid glider
så småningom över i socialismens och
lant-arbetarrörelsens. Från dess barndomsår är
en rad historier hämtade. De ha i allmänhet
inte samma konstnärliga pregnans och
avrundning som de förra. Hämtade ur arkiv eller
privata minnesförråd äro de krönikeartade
bidrag till den svenska lanlarbetarrörelsens
inre historia, som sådana av stort
dokumentariskt värde. Där är berättelsen om det första
ängsliga och trevande försöket i nådens år
1890 att organisera en fackförening i
Kvil-linge. Inspektörens väg till ena pigo blir vid
en gård och denna enda gång också vägen till
statarnas överraskande seger. Där är en
skakande bild av undfallenheten och fegheten
bland statarstugornas förslavade invånare och
en sorglustig redogörelse för den
bostadsinspektion, som ledes av en lärd och
välmenande sociologiprofessor från Uppsala. Vi
716
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
