Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1936 - Recensioner - Holger Ahlenius: Pär Lagerkvists nya skådespel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
näns dödsbädd, men även här får åskådaren
nöja sig med aningar om hans djupare
känslor. I sista akten kommer det fram, att han
dag efter dag beger sig till kyrkogården för
att besöka sina båda döda, men annars ge
hans få, sömngångaraktiga repliker ingen
inblick i hans inre. Men då han ertappas
som desertör från landets kämpande armé
och en av hans förra kamrater med bitterhet
konstaterat, att han svikit deras gemensamma
sak, står det klart, hur djupgående
förvandlingen varit: han har fått nya, större makter
att lyda än de forna ledarna. Spåret har åter
gått i dagen, och i den gripande slutscenen i
fängelset är förvandlingen fullbordad, utan
att man riktigt vet hur den egentligen gått
till. Till tro i verklig mening har Mannen
inte nått fram, men väl till längtan efter frid,
till insikten, att man måste ha något annat
inom sig än jaget. Den föga dogmatiske
prästen finner det inte vara något ringa ting,
detta att vara uppfylld av längtan. Kanske
Gud just behöver dem som likt Mannen inte
ha frid, som längta och förtäras. "Kanske är
de glöder som han håller på och samlar till
en ny eld? En annan och klarare?" Gud
skall en gång stilla hans längtan i sin
klarhets ljus. Styrkt av denna tanke, i hoppet, att
det dock finns en mening i det hela, går
Mannen med upplyft huvud mot döden. Kärleken
och samvetsaggen ha utfört sitt gemensamma
verk. Han har återvunnit sin själ, men det
kan väl inte hjälpas, att något trevande och
osäkert in i det sista vidlåder hans
ödesvandring och något grumlar den befriande
harmoni vari dramat skulle förklinga.
Jag har försökt visa, i vad mån det inre
dramat, dramat i dramat, bär eller brister —
såvitt jag kan bedöma det. Tekniskt sett är
"Han som fick leva om sitt liv" det verk i
diktarens tidigare dramatik, vartill det nya
skådespelet närmast anknyter, så till vida
som den yttre handlingen utspelas på ett
realistiskt plan och ali expressionistisk
drömspelsteknik är försvunnen. Dramatiskt liv ha
i varje fall de tre första akterna.
Upptakten är rask och naturlig, samtidigt som den
förträffligt fångar den åsktyngda atmosfär,
som förebådar en revolutionär urladdning.
Andra akten lever helt på det inre
växelspelet mellan Mannens vaknande kärlek och
Kvinnans stigande ångest. Skickliga
skådespelare torde inte få någon svårighet att spela
på det rika registret av undertoner i dessa
scener. Tredje akten inför en ny figur, den
mördades moder, en rörande och gripande
gestalt, vilken växer ut till en inkarnation av
den kristliga kärlek som inte frågar, inte
anklagar, bara vill hjälpa och hugsvala utan
bitankar, i fast och innerlig förtröstan på
Herren. De båda kvinnorna samtala på
kvinnors vis om det lika gamla och alltid lika nya
under som förestår och de jordiska bestyr
det kräver. Denna bräckliga idyll,
ackompanjerad av det politiska oväsendet på gatan,
sjunker aldrig ned i det småpjollriga, som
här ligger farligt nära. Det har länge varit
Pär Lagerkvists speciella konst att ge diktens
liv även åt de minsta vardagstingen och
vardagsorden.
Därefter mattas emellertid även det yttre
dramat. Fjärde akten, som utspelas på
barnbördshuset, är avgjort svag. Kvinnans sista
ord på dödsbädden drunkna i krigsjublet
utanför fönstren, i medicinska detaljer och
sjuksysterns yrkesmässiga redogörelse för
den svåra förlossningen. Femte aktens första
scen utanför kyrkogården ger alltför stort
utrymme åt några ointressanta staffagefigurer
utan dramatisk funktion. Först slutscenen
samlar åter och kvarhåller den andaktsfulla,
fint förinnerligade ton, varpå skådespelet
lever och som är dess inre melodi. Vad det
vunnit härutinnan har det förlorat i fråga
om den höga flykt, det patetiska sving, som
utmärkt diktarens senaste tidssatirer. I likhet
med dem förenar emellertid det nya
skådespelet aktualitet och tidlöshet. Aktualiteten
finnes där hela tiden, och har ju bestått själva
ramen och de yttre förutsättningarna, men
kärlekens omskapande och förnyande makt
är evig. Betecknande är också, att figurerna
inte ha borgerliga namn och sysselsättningar
utan, som i de tidigaste teaterstyckena, rätt
och slätt kallas Mannen, Kvinnan, Modern,
och så vidare. Och fastän orden nazist och
kommunist ständigt hänga i luften, uttalas de
aldrig. Allt dylikt bidrar starkt till
karaktären av allmängiltighet. Med sina svagheter är
skådespelet dock en verklig diktares skapelse
och uppbäres av en stor och fruktbar idé.
Holger Ahlenius
722
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
