Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1936 - Recensioner - Artur Lundkvist: Prisbelönta folkromaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Prisbelönta folkromaner
SALLY SALMINEN: Katrina. Wahlström &
Widstrand. 8:50.
ALBIN WIDÉN: Hem vill jag åter rida.
Wahlström & Widstrand. 8:50.
De skäl som kan anföras till förmån för
de numera så vanliga litterära
pristävlingarna torde te sig rätt magra. I stället kan
man nog hävda att de utövar en viss
demoraliserande verkan, först och främst på de
belönade författarna, som förlorar sina
normala förutsättningars sammanhang och lyfts
upp på en tillfällig berömmelses bedrägliga
piedestal, vidare på de övriga författarna,
som blir lidande av de mer än vanligt
förryckta proportionerna mellan de litterära
insatsernas betydelse och den publika
uppmärksamheten, än vidare på den läsande
allmänheten, som utsättes för artificiell
stimulans med åtföljande reaktioner, och
slutligen på kritikerna som frestas (eller
nödgas) deltaga i ceremonierna vid så bemärkta
tillfällen; därtill kommer risken att
förläggarna ska finna stöd för en förenklat
kommersiell syn på litteraturen. Jag hoppas
denna långa mening rymmer ali den
reservation jag anser mig förpliktigad att framföra
gentemot litterära pristävlingar, vilka i
grunden är mig likgiltiga och brukar lämna mig
tämligen desintresserad.
Sally Salminen och Albin Widén heter
pristagarna i den senaste tävlingen, anordnad
av de båda förlagen Wahlström &
Widstrand och Holger Schildt, om jag minns rätt
med syfte att få fram folkliga böcker om
folkets liv. Detta har också lyckats vad de båda
prisbelönta verken beträffar och resultatet
bör väl kunna betraktas som ganska gott då
de även ur litterär synpunkt når åtminstone
något över det vanliga genomsnittet. Deras
folklighet är av olika art, men är i båda
fallen på ett förtjänstfullt sätt tillfinnandes.
Sally Salminens bok är folklig på ett naivt
och oreflekterat sätt, Widéns bok på ett
medvetet, konstnärligt beräknat sätt, med ett
märkbart kulturhistoriskt underlag.
Sally Salminens biografi ger en lätt
romantisk bakgrund åt hennes bok; hon är
en fattig Älandsflicka som utvandrat till
Amerika för några år sedan och skrivit sin
berättelse från hembygden "medan hon
tjänat som köksbiträde i ett millionärshem i
Massachusetts". Hon kan alltså räknas som
en av de ytterligt få kvinnliga
representanterna för den unga generation av skrivande
autodidakter, som redan lagt beslag på så
många platser i den svenska litteraturen av i
dag. Hon visar ingenting av den
konstnärliga medvetenhet som utmärker flertalet av
de manliga kollegerna; hon är konstnärligt
jungfrulig, slumrande; hon skriver ett slags
anonym normalprosa, fri från smaklösheter,
men utan övertoner, och man lyssnar
förgäves efter det personliga tonfallet. Likväl
har hennes berättelse en oskuldsfull friskhet,
som väl beror på den omedelbara och
helgjutna inställningen till motiven, men
säkerligen också har sitt sammanhang med hennes
rent moraliska egenskaper. Hennes klokhet,
hennes raka hållning rymmer på något sätt
skönhet också i estetisk bemärkelse.
Kompositionen är den nästan självfallna
episka, som ansluter sig till livets gång från
ungdom till ålderdom och upptar rytmen i
årstidernas växlingar: det alltjämt bestående
schemat för majoriteten av bygdeskildringar.
Bonddottern Katrina från Österbotten följer
en fantasifull sjöman till Åland, där han
lämnar henne ensam i en eländig stuga i
stället för att föra henne till en vacker gård
med äppelträd omkring som han förespeglat
henne. Hon finner sig i situationen med
resignation och samtidigt med oböjlig
tapperhet, hon börjar sitt livslånga slit på de
högdragna kaptenernas gårdar, hon tar hand
om den hjälplöse, skroderande mannen, som
håller sig hemma från sjön över vintrarna
och mest är henne till besvär och bekymmer,
hon föder barn och uppfostrar dem och hon
har kraft över att hävda sitt människovärde
inför bönderna i byn. Det är något av ett
under med sönerna som växer upp i den låga
kojan och börjar sina nappatag med tillvaron.
En av dem blir sedan borta på havet, en
annan blir olycklig för en flickas skull och
försvinner till Australien; men den äldste
sonen blir kapten och den gamla Katrina
kommer till slut för att skåda hans
familjelycka i staden Mariehamn. Sedan är hon nöjd
och färdig att lämna detta jordeliv, som för
723
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
