Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Annie Åkerhielm: Törnrosslottet. Sagoreflexer. Illustratör: Stig Åsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNIE ÅKERHIELM
Men han hade ju räddat dem!
Han nalkades skälvande, böjde sig över
henne, kände hennes lätta andetag — då var
det som om en osynlig hand hållit honom
tillbaka. Vem var han, den fattige
sommardrängen, att han skulle våga vidröra sådana
läppar?
Han såg och såg, och med ens tyckte han
det vore skada. Väckte han dem, bleve slottet
likt ett annat slott. Hela denna tysta,
slumrande, rosenhägnade värld vore borta.
Men om han vunne prinsessan? Det
svindlade för honom. Nej, det vore för mycket, för
mycket! Det var nog bara att ha sett henne.
Vid det han stod där och stred med sig
själv, var den tillmätta stunden ute, och han
satt åter på golvet som ett litet bi. Då grep
honom förskräckelse; han skulle ju skynda
bort, om livet var honom kärt! Han flög
huvudstupa mot fönstrets många små
bly-infattade rutor och ut genom en av dem, som
var krossad. Han flög över de rosentyngda
taken och den torra vallgraven till
skogsbrynet, och där stod han på nytt som
människa. Den spinnande gumman, fen eller vem
hon var, hade försvunnit. Sorgsen anträdde
han återvägen; hans tårar runnö oavlåtligt.
Nu ångrade han bittert att han ej kysst
prinsessan.
När han hunnit halvvägs genom skogen,
hörde han hovslag och såg en riddare komma
ridande på en väldig stridshingst. Riddaren
var stålklädd från huvud till fot och bar ett
långt svärd vid sidan. Han höll in sin häst.
— Vandrare, sade han, och hans röst var
stålkall och klar, kan du säga mig om jag är
på rätt väg till törnrosslottet?
Sommardrängen kände frågan som ett hugg
i hjärtat.
— Ja, sade han, nog är vägen den rätta,
men det lönar sig föga att färdas dit.
Törnhäcken är famnar tjock; ingen mänsklig makt
kan tränga igenom.
— Ingenting duger oförsökt, svarade
riddaren.
Nu greps sommardrängen av ångest, att
denne skulle vinna vad han själv varit så nära
och icke dristat, och han började berätta om
alla dem, som blivit borta bland törnena för
alltid. Han sade också, att många trodde att
alla i slottet voro döda. Riddaren hörde på
under tystnad; hjälmen skylde ansiktet och
genom de svarta ögonspringorna kunde
sommardrängen icke se vad intryck hans ord
gjorde. Men till sist skrattade riddaren.
— Tack för din omsorg om mitt liv, sade
han en smula spefullt, men jag tänker nu
likafullt våga det. Sju kungar har jag besegrat
åt kungen, min fader, och nu har jag satt mig
i sinnet att vinna just denna prinsessa till
brud. Jag har ett gott svärd; det biter nog
genom törnena. Han drog svärdet; det gav
sken som en ljungeld. Gör du inte? frågade
han det.
Svärdet klang till — en djup, sjungande
ton.
— Där hör du, sade riddaren, stack det i
skidan och red vidare. Sommardrängen följde
på avstånd; i skogsbrynet lade han sig ned
för att se vad som skulle hända.
Riddaren band hästen vid brohuvudet och
gick över bron. Han drog sitt svärd; ett hugg
till höger, ett till vänster och ett tvärsöver, så
visade sig en öppning i törnhäcken; han satte
skölden mot och trängde in. Hugg ljödo
längre in, dovare — dovare — så blev det
tyst. Sommardrängen väntade och väntade.
Nu var solen nära sin nedgång, och drängen
greps av en fröjd som han icke kunde
betvinga: "Jag har varnat honom. Det har gått
honom som de andra. Ingen mer än jag skall
någonsin se henne."
Men just då steg ett fjärran brus som av
hundratals jublande röster; det kom från
borgen. Sommardrängen stod och stirrade,
förlamad och betagen, och med ens såg han
760
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
