Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Annie Åkerhielm: Törnrosslottet. Sagoreflexer. Illustratör: Stig Åsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TÖRN ROSSLOTTET
den väldiga törnmassan, från torntinnarna till
grunden, gulna och glesna som i plötslig höst.
Millionerna av rosor vissnade och
alltsammans sjönk med dövande rassel ned som en
avlagd klädnad och fyllde vallgraven, och
riddarens hingst skrek högt i förfäran och
reste sig på bakbenen. Borgen stod där naken,
och män började springa om varandra på
murarna.
Då dolde sommardrängen sitt ansikte i
händerna och flydde. Han ville ej veta vad som
skedde sedan; han gick och gick till dess han
kom till främmande land. Och dock kunde
han aldrig glömma törnrosslottet; det var som
om den vissna rosen, som han bar i en kapsel
på sitt bröst, drog honom dit. Och en gång
kom han tillbaka.
Han kom till bondgården; det gamla
husbondfolket levde och hälsade honom vänligt.
De berättade på hans frågor om
törnros-slottets brutna förtrollning. Kungen hade givit
den främmande prinsen sin dotter till äkta
och delat riket med honom; just dalen här
hörde till de ungas lott. De bodde på borgen
och det gamla kungaparet i huvudstaden. Den
unge konungen hade så gott som nybyggt
borgen efter befästningskonstens nyaste regler,
ty den hade ju varit mycket förfallen och
föråldrad, när den kom fram ur sitt rosenhölje.
— Är den nye konungen omtyckt? frågade
sommardrängen.
— Ja, å ja, svarade de. En rättvis och
mycket dugande herre var han, men icke
ömsint.
Då sporde svennen vidare med låg röst:
— Är den unga drottningen lycklig?
— Det är hon väl, svarade bonden, hur
skulle vi, enkelt folk, kunna veta något om
den saken?
Bara ett visste de. När den unge konungen
med stolthet visade henne den ombyggda
borgen och frågade hur den syntes henne,
svarade hon:
— Den är präktig, men här var vackrare
förr.
Det hade de kringstående hört. Och konungen
såg icke ut att tycka om det.
Sommardrängen fick mat och härbärge på
bondgården, och de frågade honom, om han
ville taga tjänst där på nytt. Han tackade dem
men nekade; han ville drag^ vidare och söka
upp nya land. Innan dess gick han dock ännu
en gång vägen till Törnrosslottet. Han fann
allt förändrat. Skogen var till stor del huggen;
i stället för den skumma, mest igengrodda
stigen förde en bred farväg upp till borgen.
Forvagnar kommo körande, det var ett vimmel
av åkande och gående. Värdshus och andra
byggnader hade uppförts längs vägkanten;
närmast borgen flockade de sig, och det var
tydligt att en ny stad var på väg att uppstå
i borgens hägn. Denna såg ut som alla andra
borgar, om den också var mycket ståtlig och
stor. Forvagnarna dundrade över bron, hästar
gnäggade, ryttare redo ut och in; hornsignaler
och hövitsmäns rop ljödo från murarna och
sorl av idogt arbete fyllde luften. Ur ett av
husen kom en välfödd man, log fryntligt och
sade:
— Vad tycker du, främling, har här inte
blivit präktigt?
— Jo, svarade sommardrängen med den
unga drottningens ord, men här var vackrare
förr.
— Är du rasande? frågade den andre. Förr
var här ju vildmark.
—- Ja, den tycker jag om, sade
sommardrängen, men det betyder ingenting. Jag är
bara en av dem som vandrar från land till
land och aldrig finner ro.
Därpå hälsade han, vände sig bort och gick.
Han tog av från vägen och gick in i en liten del
av skogen som ännu ej var huggen. Där tog han
fram sin kapsel och såg på den vissna rosen —
den enda som var kvar av millionerna rosor.
Illustratör: Stig åsberg
761
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
