Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Clifton Fadiman: Brev från Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CLIFTON
FADIMAN
JOHN DOS PASSOS
flicka från Tennessees bergstrakter, har några
partier av gripande skönhet men är till större
delen rörig och svag. Den äldre generation
amerikanska författare, som nu är i
sextioårsåldern, tycks ha skjutit bort sitt krut. Antingen
äro de helt enkelt slut, eller också — som
i Sherwood Andersons fall —- tycka de att
de amerikanska samhällsproblemen blivit
alltför komplicerade för konstnärlig behandling.
Yngre krafter ha avlöst dem.
Kay Boyle är en amerikansk författarinna
i trettioåren, som lever i Europa och alltjämt
står under den hemlösa efterkrigsgenerationens
estetiska inflytande. Hon har skrivit många
utsökta noveller, men hennes nya roman,
"Death of a Man", lägger icke många tum till
hennes växt. Den är emellertid
anmärkningsvärd såsom den första sympatiska tolkning
av nazistisk åskådning som skrivits av en
amerikan. Miss Boyle har definitivt närmat sig
blod- och rasmysticismen. Får man döma efter
det nuvarande tillståndet inoin tysk litteratur
är det tvivelaktigt om någon vital och stor
konst kan spira ur en intellektuellt så
grumlig källa.
Säsongens märkligaste misslyckande (i
litteraturhistorien kunna misslyckanden vara lika
betydelsefulla som framgångar) är William
Faulkners nya bok, "Absalom, Absalom!".
Den är, då detta skrives, ännu ej utkommen,
så jag vet icke vad mina kolleger anse om den;
men för mig betecknar den en stor begåvnings
slutliga kollaps. Faulkner har ägnat sig åt
att återge en liten grupp amerikaner boende
i staten Mississippi och som efter sydstaternas
nederlag i inbördeskriget förlorade sitt
livsmod och sedan dess oavbrutet förfallit. En
gång hade Faulkner ett sådant mästerligt
grepp om dessa irrande och hemlösa själar,
att det såg ut som om han skulle kunna
utvecklas till en sorts mindre Dostojevski.
Men detta har ej inträffat. I stället har
han blivit en hypermekanisk Poe, och hans
senaste bok är en fantastisk blandning av
incest, rasblandning, brodermord, spökerier,
vansinne, sadism och självmord. Själva boken
är fånig, men den retoriska kraften bakom är
stor. Ehuru ensidigt självupptagen och mycket
mer tillkrånglad än nödvändigt behärskar
Faulkner alltjämt ett språk som stundtals har
en nästan elisabetansk tyngd och prakt. Men
han ställer det i tjänst hos en inbillning så
fjärran från vanliga begrepp, så utpräglat
excentrisk, att vi måste rubricera honom som
en försenad och grundligt desorienterad
efterföljare till de tyska romantikerna — Ludwig
Tieck, Heinrich de la Mötte Fouqué, E. T. A.
Hoffmann. I vår tid har en sådan i grunden
dekadent livssyn ingenting att säga.
På den övriga litteraturens område ha några
överraskande publiksuccéer förekommit
(nämnas bör särskilt den roliga reseskildringen
"Around the World in Eleven Years"1, skriven
i rapp, medryckande stil av tre ungdomar
1 Nu i svensk översättning: Elva år runt jorden.
Natur och Kultur. 3: 75.
766
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
