Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Eva Berg: Fånge över gården. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EVA BERG
Men hon tittade ändå lika förvånad upp när
de tre knackningarna hördes.
— Jag får visst besök! Och så vände hon
sig nervöst till Svea: Du kanske är snäll och
kilar ner efter lite tjock grädde innan de
stänger. Dröj bara inte för länge.
Nej, Svea dröjde inte länge. Hon rusade
över gården med gräddsnipan i handen.
Klockan sju var mötestiden på
lördagskvällarna för alla dem som hade sällskap. Par
stodo i trappuppgångar och på gatan och
gjorde upp vart de skulle gå, på bio, dans
eller på en promenad utåt landet. Ibland
stötte hon ihop med ett par i portgångens
dunkel. Två människor flögo ifrån varandra,
men så hördes en lugnad djup mansröst:
— Var det bara du, Svea?
Ja, det var bara hon, och hon skyndade
hastigt förbi och uppför trapporna som om
hon varit jagad. Inne i kammaren var hon
äntligen skyddad. Hon tände inte ljuset utan
satt orörlig i mörkret med hakan i händerna.
— Vill du inte ha lite kaffe? frågade faster
vänligt genom den halvöppna dörren. Och då
hon fått det avböjande svaret vände hon sig
förklarande till gästen: Hon är inte mycket
för kaffe.
Svea kunde se farbror Eriksson för sig där
han satt mitt i soffan, rak i ryggen och med
en hand på vartdera av de utspärrade knäna.
Han talade långsamt och värdigt med len
stämma och tonvikt på varje ord.
— Mycket förståndigt, sade han. Det är
inte nyttigt för unga flickor att dricka kaffe.
Första gången han yttrade sig så, hade Svea
ryckt till. "Unga flickor", sade han. Som om
hon räknades till dem! Och som om det
betydde något vad hon i egenskap av ung
flicka förtärde. Hon log hånfullt. Hon var
tjugunio år och hade aldrig varit ung. Det
har inte den som liknar en groda och aldrig
haft något sällskap.
Genom den breda dörrspringan nådde henne
alltid en ljusstrimma, doft av starkt kaffe,
slammer av koppar och skedar och en aldrig
sinande ordström. Hon kunde inte undgå att
höra vad de talade om, även om hon inte
lyssnade. Det var alltjämt detsamma; de träffades
varje lördag för att gemensamt dryfta ett ämne
som för båda var lika livsviktigt och
outtömligt. De talade om släkten, om hela den stora
mängden av Anderssöner och Erikssöner och
alla som voro befryndade med dem. Oftast
diskuterade de vilka som kommit sig upp av
släktingarna och vilka som det däremot gått
utför med. Nästan alla tillhörde avgjort någon
av dessa två grupper; en del hade haft fast
karaktär och god tur och därför kommit sig
upp. Andra däremot hade dåligt påbrå och
voro svaga och hade därför misslyckats så att
det gått utför med dem.
— Han fick dåliga affärer, började grubbla
och tog sedan livet av sig, berättade farbror
Eriksson eftertänksamt.
Faster slog i påtår och suckade så att
sidenblusen frasade.
— Det var väl religionsgrubbel, undrade
hon. De var alltid lite konstiga av sig i den
där familjen, det kom från hans morssida.
Döttrarna var likadana. Den äldsta, hon som
gifte sig med en handlande, Anna hette hon,
blev också besynnerlig på gamla dar. Hon
bråddes på fadern och det var riktigt synd
om den stackars karlen som fick henne. Som
väl var hade de inga barn.
— Hur vart det med den andra dottern?
inföll farbror Eriksson. Hon blev visst aldrig
gift.
—■ Nej, hon gifte sig inte. Men hon var
konstig hon också och gömde pengar i en
strumpa. De hittade den under madrassen när
hon var död.
Så tog det slut med den grenen, men det
fanns gott om andra. En Eriksson hade rymt
till Klondyke under guldfebern och sedermera
inte hörts av, men hans bror hade kommit sig
772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
