Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Eva Berg: Fånge över gården. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÅNGE ÖVER GÅRDEN
upp och blivit länsman. Han hade många barn
och av dem bråddes en del på fadern och hade
fått det bra, andra däremot på modern som
var lite egen. Klondykefararen hade också
barn, och egendomligt nog hade en del av dem
litet av farfarsarvet i behåll, och de hade
kommit sig upp och blivit ingifta i välbärgade
familjer. Men de flesta hade, som man kan
förstå, råkat på sned. Därefter återstodo alla
Anderssönerna och deras skiftande öden.
Bland dem fanns det sorgligt att säga ett par
unga kvinnor som bråddes på sina mödrar
och därför råkat i olycka och skämt ut hela
släkten.
Ibland blev samtalet mera abstrakt och
rörde sig endast om släktskap överhuvudtaget,
förirrade sig in i detaljer och svårutredda
problem om olika människor och på vilket
sätt de voro släkt med varandra och inflätade
i stamtavlan. Då drog besöket längre ut på
tiden, och Svea blev otålig inne i kammaren.
Men hon satt tyst och ville inte störa. De två
där ute trivdes så bra ihop. De hörde båda
utan tvekan till dem som kommit sig upp och
voro en heder för släkten. Därför förstodo de
varann och hade samma syn på tingen. Faster
hade fullgjort en ansvarsfull livsgärning som
föreståndarinna för en skolbespisning och
åtnjöt nu statlig pension och ägnade sig åt
ett stilla liv i det prydliga lilla hemmet.
Farbror Eriksson passade väl in i
interiören. Allt hos honom var fint och rent.
Kinderna voro så mjälla och vita och det lilla
lena pipskägget smög sig ut i en spets under
hakan och kunde tävla i vithet med den
nervikta snibbkragen. Hans händer sågo små och
mjuka ut, där han satt och smekte sina runda
knän medan han talade. Han strök och kände
på benen och knäna, prövande, som om han
velat övertyga sig om deras konsistens. Det såg
obesvärat och fint ut, och orden föllo under
tiden utan brådska betänksamt ett och ett.
Man kunde föreställa sig att de sutto och
konverserade så med varandra om dagarna,
alla de gamla herrarna på det dyra hemmet
där han bodde. Hela sitt liv hade farbror
Eriksson sparat för att samla pengar till
ålderdomen, och när han pensionerades från
vakt-mästartj änsten, kunde han därför lösa in sig
på ett hem för äldre borgarherrar och ha det
bra den sista delen av sitt liv. Han behövde
bara gå omkring i snygga kläder, göra visiter
och vara fin. Sådana människor voro ett
exempel för de unga, framhöll faster Agnes
ödmjukt.
Svea brukade sitta i mörkret och känna
att det var hennes plikt att söka följa deras
exempel och komma sig upp, spara till
ålderdomen och bli fin. Hon borde löna fasters
godhet med att arbeta över i ateljén om
kvällarna, samla pengar och försöka bli sin egen.
En gång i framtiden skulle hon kanske kunna
öppna egen affär och få det bra. Hon fick
säkert ärva fasters hem och alla möblerna och
kunde ta till sig en ung flicka ur släkten till
sällskap. Allt kunde bli precis som det var nu.
Hon höjde huvudet och tittade in genom
dörren. Där inne satt farbror Eriksson med
sina vita, mjälla kinder, och hans mjuka
händer smekte benen medan han talade bildat
med låg stämma. Och plötsligt blundade hon
hårt och tänkte på en man, en sportsman,
kanske en fotbollsspelare. Det skulle vara en
ung man med sträv och väderbiten hud och
stora, hårda händer. I mörkret gick det lättare
att föreställa sig att han skulle tycka att hon
var vacker. Om hennes ansikte yttrade han sig
inte, men han skulle säga att hon hade vacker
kropp, hon föreställde sig ofta hur han skulle
säga det. Det skulle inte vara bildat och
lågmält utan häftigt och rakt på sak med djup
mansröst. Sedan hade hon sällskap med honom.
När farbror Eriksson bröt upp, ropades
Svea ut och måste dyka fram i ljuset med
blossande kinder och nedslagna ögon. När
hon neg god natt, tryckte han hennes kalla,
50. — B. L. M. 1936.
X
773
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
