Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Henning Kehler: Dansk roman 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING KEHLER
DANSK ROMAN 1936
Vad är skillnaden på geni och talang? Det
är inte så lätt att säga i få ord, och om man
inte kan säga det i få ord, bör man hellre låta
bli att försöka. Del är en väsensskillnad — en
talang kan aldrig bli ett geni och omvänt. Geni
— det är något som genast visar sig -— i en
diktares allra första arbete, eller för att riktigt
vara på den säkra sidan — i det allra första
arbete som gör, att man lägger märke till
honom som diktare. Geni är också någonting
som plötsligt kan försvinna — man upplever
gång på gång att en diktare, som bevisligen
har haft geni, inte längre har det. Det kan
hända, att det kommer igen för någon tid,
manifesterar sig på nytt i ett eller flera verk,
men det kan också hända, att det är borta för
alltid. Vi kunna alla nämna diktare, som voro
geniala i tjugufemårsåldern men hade slocknat
redan i fyrtioårsåldern.
Geniet kan inte hållas vid makt genom
övning och flit. Det hänger samman med liv
och själ och ande. En talang däremot kan
genom ständig putsning bevaras skinande
blank. Talang kan faktiskt förvärvas. När vi
tala om en "lovande" författare, så är det
aldrig hans geni, som är lovande, för det
antingen finns eller finns inte, det är hans
talang vi tänka på. Många författare ha börjat
med en ytterst liten, spinkig talang, men
genom att de ha hushållat med den och haft
litterär företagsamhet, har deras talang vuxit
med åren. Och om de inte bli senila, kunna
de fortsätta att vara talangfulla ända upp i sin
höga ålderdom — flera tiotal år längre än
deras samtida, långt större diktare hålla sig
geniala.
Aarestrup sade med tanke på Adam
Oehlenschläger:
Der er flere Kræfter i hans Bærme
end i de andres Førstedraaber.
Det kan sägas om Oehlenschläger, därför
att han var en vital, själsligen frisk och på det
hela taget andligen riktig människa. Men
det finns också kraftlösa, sjukliga, dekadenta
genier, och deras bottensats är sannerligen
inte att föredraga framför talangernas "första
droppar". Ja, inte ens framför talangernas
"sista droppar".
«
Einar Christiansen, som i år fyllde
sjuttiofem år, har utsänt en liten historisk roman,
"Saltvandspræsten", och ett bättre exempel på
vad som kan åstadkommas med en välputsad
och blank talang till och med på andra sidan
de dammiga åren kan man svårligen finna.
Einar Christiansen debuterade som
sjutton-åring med ett litet skådespel på Det
Konge-lige. Det var inte genialt, men om den tidens
anmälare betecknade det som ’"lovande", vilket
de helt säkert gjorde, så togo de inte fel, ty
det efterföljdes av ett långt och hederligt
författarskap omfattande både romaner, skåde-
777
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
