Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Artur Lundkvist: Eugene O’Neill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ARTUR LUNDKVIST
dyster släkttragedi från adertonhundratalets
Nya England: fader är bunden vid dotter och
moder vid son i ett underligt fördömelsens
kors. Tragedien är genomförd med fulländad
analytisk-konstruktiv konst och dess ekande
ödslighet är oförgätlig. Men i detta O’Neills
största verk märker man tydligast vad som
saknas honom. Man kan kanske säga att det
är ord han saknar. Det blir aldrig denna
fyllighet som hos Shakespeare, inte detta flöde som
väller fram med ett levande glitter, lyser in
i snåren och utbreder grönska runtomkring.
Till dels är det kanske inte endast O’Neills
brist utan en allmän tidens brist på ord av
mäktig, mörk, betvingande innebörd, ord att
lägga i en människas mun när hon ska ge
uttryck åt den högsta upplevelse av liv och
död. Mänskligheten förefaller på något sätt ha
förstummats när det gäller dess djupaste öde.
Och inorn litteraturen är det främst
dramatikern, tragöden, som blir lidande därpå.
Det är också på den punkten man har att
söka den väsentliga svagheten i O’Neills
utrustning, skulle jag tro. Han når mycket högt
i fråga om gestaltskapande och dramatisk
arkitektur, men suveräniteten kan understundom
svika honom när det gäller att inblåsa den
levande anden, frammana de levande orden.
Det finns betydande poesi i hans verk, men
det är en poesi i konception, endast i ringare
grad närvarande i själva orden. Han står i det
hela också närmare romanförfattaren än
lyrikern; och man skulle rentav kunna anse
honom för en iomandiktare som använder sig
av dramats form. "Sällsamt mellanspel" kan
betraktas som en dramatiserad roman.
"Lazarus Laughed" bär undertiteln "A Play for
an Imaginary Theatre": den inre teater där
romandiktaren skådar sina scener. Själva
per-son- och scenanvisningarna upptar för övrigt
ovanligt stort utrymme i hans skådespel; senast
i "Ah, Wilderness!" utgör dessa parenteser
en hel skildring för sig. Och det kan vara
samma inneboende läggning som driver honom
till de oroliga och ofta antisceniska
experimenten, varigenom han halvt ofrivilligt och
i ren likgiltighet för teaterns krav kommit att
framstå som en teaterns förnyare.
Nej, O’Neill är bestämt inte i första hand
en författare för teatern, trots alla som brukar
påstå det. Enligt sina egna uttalanden (se
Barrett H. Clarks "Eugene O’Neill") går han
så gott som aldrig på en teaterföreställning,
med mycket få undantag även för sina egna;
han föredrar att spela sina stycken på sin egen
fantasis teater och när allt kommer omkring
är det väl närmast för denna den inre
fantasiens teater han skrivit dem. Det är då som
sig bör att O’Neill nära nog ensam bland
nutida dramatiker läses av en långt större
publik än den han når genom teatern. Hans
storhet blir, synes det mig, på rätt sätt
uppenbar när han med hängivenhet framförs på
fantasiens teater; och denna storhet består inte
i det entusiastiska demonstrerandet av
samtida idéer, ej heller i det skickliga
analyserandet av samtida problem, utan i
människokunskapen och den djupa livsförnimmelsen, den
starka lidelsen och de storslagna visionerna,
lyriskt-patetiska eller tragiska.
786
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
