Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Recensioner - Sven Stolpe: Guds eviga nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
SVEN LIDMAN
krav fanns i det — det var ett ungt och strängt
ansikte som nu stod på livets tröskel och
lyssnade ut i det stora mörkret framför sig — med
en fråga och en spänning av outsägligt allvar:
Vad var det jag hörde — var det en levande
människoröst på den stora spökmaskeraden -—
är det en människa här i urskogsnatten, finns
det verkligen en varelse utom jag, som frågar
efter sanning och uppriktighet — finns det
verkligen ljus någonstans i den här ohyggliga,
vidriga lögnnatten — vad var det jag hörde ...
Jag skall aldrig glömma blicken ur dessa
vidgade, stora, allvarliga ögon och glansen över
detta stränga, samlade, fordrande unga ansikte
med dess nakna krav och fråga: Är det
sanning du vill möta mig med?"
Läsaren glömmer heller aldrig detta
beundransvärt tecknade moderna ansikte. Överhuvud
lever Sven Lidmans impressioner med en
alldeles speciell ljusstyrka. En gång är det en
mor med sin lilla flicka, som inte hinner fatt
tåget och en stationskarl, som hånfullt skrattar
— Sven Lidman fångar med några snabba
streck bilden:
"Stationskarlens vilddjursgrin med ögonen
kisande i hejdlös munterhet och skadeglad
tillfredsställelse — en fontän av omedelbar och
omedveten skadeglädje över en medmänniskas
otur och olycka . .."
En annan gång är det skräckstämningen i
Stockholm efter underrättelsen om Ivar
Kreu-gers självmord i Paris... En tredje gång
paniken i den retirerande österrikiska armén
1918, då soldaterna ovanpå de fullpackade
vagnarna krossades mot tunnlarnas
skrovliga tak och blodet droppade ned genom
ventilerna in i vagongerna ... En fjärde gång är
det en läkare och en sjuksköterska, som lugnt
går den vilda kinesiska boxarpöbeln till mötes
och omedelbart före mordet fattar varandras
händer och säger det enda ordet: "Jesus!
Jesus!" En femte gång är det en textad
reklamaffisch i ett modemagasins skyltfönster:
"Sorgsvart färgas på 1 à 2 dagar . . ." En sjätte gång
är det en försupen, grälande åkarkusk i
Uppsala, som smädar sin chef och vrålar upp mot
den stjärnbeströdda, sammetsblå
vårnattshimlen: "Det är bara en sak jag vill — jag vill
ha rättvisa . . ."
Sådana oförglömliga, blodiga, lysande
bilder är utgångspunkterna. Det betyder, att Sven
Lidman icke startar tamt och sentimentalt
långt ute på de abstrakta allmänningarna
som de flesta förkunnare utan mitt inne i det
groteska, förfärande dåraktiga människolivet
sådant det är. Därav hans utomordentliga
kraft. Därav hans förmåga att som med
piskslag väcka de sömnigaste samveten, de
blackaste sinnen. Med utgångspunkt i en
människokunskap så djup, så omutligt realistisk,
att man måste gå till de stora franska
moralisterna för att finna ett motstycke, förkunnar
Sven Lidman sin frälsningslära i en kraftfull
stil, som i sin oerhörda slagkraft för tanken
till Strindbergs mest benådade prosa. Sven
Lidman har aldrig varit en större konstnär än
i sina predikningar. Hans språk brusar, hans
788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
