Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
organen. Så som han levandegjort denna
undantagsvareise, som vistas bakom en
snar-vacker fasad och i en helt vardaglig
omgivning, blir man ovillkorligen gripen av det
förunderligt stora i ett människoöde. Och
porträttet av Valter är en inträngande, ömsint
och milt ironisk studie över den psykologiska
skydds- och försvarsmekanik, som igångsättes
av det smärtsamma medvetandet om egen
svaghet.
Ett av romanens kapitel handlar inte om
bröderna Wistedt. Ljusskenet faller där odelat
på doktorinnan Nybergs bleka, tragiska
ansiktsmask. Denna tyskfödda kvinna, Käthes mor,
har varit en representant för något av det
bästa i sitt lands kultur. Brinnande patriot
och med ett aldrig vilande kulturellt nit har
hon väl ibland ådragit sig löje i sitt nya
hemland, och hennes egna barn ha stått utanför
då hon under kriget led med sin tyska familj
och sina tyska vänner. Hon dör ännu
ensammare än hon levat, och hon dör för sent. Som
kvartsjudinna har hon fått uppleva att hon
inte längre är tyska, att hennes fränder
misshandlas och förjagas. Man tycker sig se
dödens eget majestät träda en till mötes från
de stränga och allvarliga sidor som skildra
hennes sista stunder och där Olle Hedberg
höjer sig till indignerat patos, riktat mot
hjärtlösheten och barbariet. Även samtidslivet har
alltså nu ryckts in i berättelsen. Förkrigsårens
politiska fejder och deras genklang bland
lärare och elever i skolorna och
världsbrandens återsken i den svenska småstaden äro
andra sådana inslag.
Olle Hedberg har slagit en rad av bräscher
i den mur som hitintills så starkt begränsat
hans diktvärld. Det har strömmat in nya
dofter, nya luftdrag. Vägarna ut till vidderna
tyckas ligga öppna för honom. Skall han
hörsamma deras lockrop? Holger Ahlenius
Tendens och verkan
KARIN BOYE: För lite. Bonniers. 5:50.
Det är ett tungt och bittert ämne som Karin
Boye behandlar i sin nya roman "För lite";
hennes analys fixerar det grymmaste av allt
— den levande döden som kan snärja och
kväva ett människoliv långt före den
definitiva, den lekamliga döden.
Författaren Harald Måhrman har en gång
varit en löftesrik diktare med aspirationer och
begåvning; nu är han gift med Gertrud som
är en bra sort men inte hans sort och framför
allt fullständigt oförstående för hans konst.
För att få ihop till familjens uppehälle, det
är hustru, två pojkar, ett rum och kök,
fabricerar han enkla noveller för veckopressen.
Han har inte blivit en författare som man
räknar med, och han har inte blivit något
annat heller riktigt, till exempel familjefader
som sin vän Hannes Ährle, också han en gång
författare. Den andliga döden är nästan
fullständig, men den döende kan ännu grymt lida:
Karin Boye återger med sitt känsliga språks
ångestfulla tonfall detta hems hungriga
atmosfär. — Thea Werring, en skulptör, bokens
andra kvinnliga huvudperson, är i allt
Gertruds motsats. Hon har en gång tyckt, om
Harald Måhrman. Nu gör hon ett försök att
befria honom ur hans jagiska cirkel. I ett par
utmärkta scener skildrar författarinnan, hur
Thea kämpar liksom med snärjande dimmor
men utmattad måste ge upp inför denna
inlåsta, krampaktigt knutna själ. Inte ens när
hans två pojkar drunknar kan Harald
Måhrman erfara en djup reaktion. Det är
skrämmande skildrat, men man accepterar. Thea
reser ifrån honom, hustrun lämnar honom
också. Harald Måhrman står ensam kvar:
inför något slags förintelse eller — det sägs
inte tydligt ifrån — en möjlighet till en
på-nyttfödande kris. En rymd med stjärnor och
gåtfulla möjligheter är ju alltid spänd över
Karin Boyes livsbilder.
Romanen hör enligt min mening till
författarinnans finaste prosasaker (den lyriska
"Kris" intar en särställning), och man tvekar
inte att kalla den fulländad. Karin Boyes
romaner och noveller har ofta varit alltför
abstrakta, så att man har kunnat fråga sig,
varför den personen heter så och inte
någonting annat; men här lever och skiftar allting
som i en slipad kristall: människorna — trots
att författarinnan nästan schematiskt har ställt
dem i kontrast — dagrarna, atmosfären,
replikerna och den nervösa, bittra, känsliga inre
monologen.
Men framför allt fängslar själva problemet.
52. — B. L. M. 1936.
805
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
