Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
"Renée sade: ’Det skall bli mig ett dubbelt
nöje att läsa dikten, då jag nu kommer att
känna författaren.’ — Hon höjde sig med små
rörelser men lyckades behålla mjukheten
likaväl som sin resning. — Konstantin svarade, att
allt detta var utmärkt och att han hade alla
utsikter att finna användning för sina
erfarenheter inom tryckeribranschen. — Han
anmodade honom att möta sig snarast möjligt
i huvudstaden. — Denna svaghet i förening
med hans obekantskap med den förnäma
världens sedvänjor gjorde, att hans uppträdande
ibland kunde bli löjligt, varöver några av
husets medlemmar brukade göra sig lustiga. —
Konstantin sade (till sin bror): ’Det är sant,
att rörelsen besväras mycket av onödiga
utläggningar.’ — Den vakthavande adjutanten,
en fullblodsaristokrat i rikt galonerad, ljusblå
uniform, gick med avmätta steg fram och
tillbaka i rummet. Han hade smala, något stela
ben, en skarpt framspringande böjd näsa, en
slapp haka och tomma ögon. — I en korridor
mötte han en grupp storväxta detektiver och
han fick trycka sig till väggen för att de skulle
komma fram utan att behöva ta ett avsteg från
sin väg. — När de druckit, satte sig fader
Stefan i ett soffhörn och kejsaren gick med
stötiga steg oroligt fram och tillbaka på golvet.
Ingen av dem sade något på femton minuter."
I denna schematiska miljö, där Schweiz
kallas "en liten republik, som låg uppträngd
på en bergskedja mellan de fyra ledande
stormakterna i Aftonsolens länder", gör de exakta
tidsuppgifterna alltid samma chockerande
intryck.
Denna stil i sin torraste form dominerade
i "Den goda gärningen"; kritikens inställning
till den romanen är en av vårt litterära livs
gåtfulla händelser. Det kan påpekas att samma
stil förekommer i inledningen till Fredrik
Thomas roman "En son", här dock i
satiriskt-parodiskt syfte. Den bör åtminstone inte
framhållas som ett ideal. Man får väl ändå anse,
att det här rör sig om förbrukade schabloner.
Från en likartad stilmiljö torde Gulbranssen
utgå, fast de två författarna har förädlat och
individualiserat materialet åt diametralt olika
håll: Gulbranssen åt det svulstiga och
känslosamma hållet, Beijer åt det korrekta och
diaboliska.
Ty det måste med styrka sägas ifrån, att
Beijer ställvis har förädlat stilen till egenartad
konst, i denna roman mer än tidigare. Ibland
kommer det luft i luckan; stilen får en
våldsam fart som suggererar. Och han frigör sig
här och var ur korrekthetens pansar.
Partiet om den enkla flickan Vera, en folklig
madonna, och hennes samlevnad med von
Guelf omstrålas av en svårmodigt ljuv och
mystisk poesi. Det är ett vackert motstycke till
Jochumepisoden i författarens förra bok. Och
det finns dödsscener av en egendomlig
visionär drömverkan. Rörande och på ett mystiskt
sätt gripande är scenen före avrättningen, då
Sertor inger de dömda mod.
Men med dessa vackra detaljer omväxlar
de torraste, mest förkonstlade och
besynnerliga saker. Historien om jaktspjutet, kejsarens
ändalykt, mordet på ministern, Sprengels
konversation med sin hustru, kan fullständigt
knäcka en.
Psykologi saknas totalt. En för övrigt juste
och hederlig karl blir tågbandit lika
omotiverat och övergående som när man blir
förkyld. Renée van Epperthal ställer sig efter att
ha genomgått minst sagt skakande nattliga
händelser vid fönstret och insuper med
obeskrivlig njutning den rena morgonluften. Medan
revolutionärerna avlivar sina offer inställer
sig då och då — enligt vad författaren i
predikande ton har den smärtsamma plikten
tillkännagiva — vissa skrupler, men man har
sannerligen ingen känsla av att personerna
själva erfar dessa betänkligheter. Det är
kanske denna ihåliga, utifrån pålagda moral, som
gör att Beijers konst ofta så starkt repellerar.
Så länge författaren förmår hålla sig på den
rena konstruktionens plan eller i drömmens
undervattensregioner accepterar man honom:
medvetet eller omedvetet avser väl hans
författarskap att ge symbolisk gestaltning åt det
patriarkaliska systemets fall. Men tyvärr är
boken skriven så att man ständigt måste
jämföra med det verkliga livets irrationella och
komplexa förlopp, och framför allt: man
tvingas att jämföra med de aktuella
händelserna. Tsarfamiljens öde var väl ändå en
allvarlig sak. När någonting sådant skildras i
operettstil måste man reagera. Man tycker
sig se både mantel och krona, när kejsaren
klättrar med brännvinspavan uppför stegen
för att rostas på plåt.
Av denna undersökning torde framgå, att
808
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
