Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Beijer är en ytterst egendomlig författare. De
gustibus non est disputandum, heter det —
men hur är det egentligen med den saken?
Margit Abenius
Det är farligt att leva
HANS BOTWID: Hotet mot vår kärlek.
Roman. Norstedts. 5: 50.
Stoffet till den yttre handlingen i sin nya
roman har Hans Botwid delvis hämtat ur
dagskrönikan. De olösta mordgåtorna höra
allt-j ämt inte till sällsyntheterna, och det kan
knappast bestridas, att så länge förbrytaren går
lös, är den som står till polisens förfogande
prisgiven åt människors misstänksamhet och
det offentliga skvallret. Inte minst pressen har
därvid sin del av skulden, men också den
hyeneinstinkt, som överhuvud driver
människor att rota i andras olycka, i allt som
luktar skuld eller brott. Nu har Botwid
säkerligen inte bara velat komma åt denna
speciella avigsida av den moderna tillvaron. Den
är för honom blott ett av de många symtomen
på den allmänna otryggheten i vår existens,
på de faror och hot som ständigt lura på oss,
och vilka inga livräntor, pensioner eller
fackföreningar i världen kunna eliminera bort.
"Hotet mot vår kärlek" är en direkt
fortsättning på 1934 års roman, "Oväntat sällskap".
Där åskådliggjordes ensamhetens och
isoleringens vådor. Den nya boken handlar om det
farliga i att leva bland människorna.
Sture Tonner har övervunnit det med
isoleringsdrift förknippade självhävdelsebegär, som
kommit honom att söka sin tillflykt till den
övergivna sommarstugan. Han har återvänt till
livet bland människorna och till gemenskapen
med den kvinna han älskar. Ungefär
samtidigt med hans uppbrott från villan blir en
kvinna mördad på det närliggande
kolonistugeområdet, och Sture, som varit bekant med
henne och dessutom ofta betett sig underligt
i sin självvalda isolering, blir upprepade
gånger kallad till polisen för förhör. Med sin
diskreta berättarkonst, där beslöjad ömhet och
underfundig ironi ingått en särpräglad
förening, skildrar Botwid, hur sladdret tassar
omkring och gång på gång flåsar sin skämda
andedräkt i ansiktet på Sture för att så
småningom smyga sig in i hans äktenskap och
förgifta hans nyvunna lycka. Själv är han inte
så djupt berörd, men Sandra är som kvinna
mer känslig för medmänniskornas dom. Båda
tänka på mordet men undvika att tala om det,
och det växer en mur av tystnad mellan dem.
Båda anse den andres tystnad oroande och
hemlighetsfull. Sandra hyser ingen riktig tillit
till Sture, som ju redan tidigare uppfört sig
besynnerligt, och hon förmår inte hålla ifrån
sig tanken att han likväl kunnat begå mordet.
Inom henne växa också rädslan för att något
skall inträffa, oviljan mot att bli mor under
så osäkra förhållanden, och hon undviker
alltmer mannens närmanden. Till slut har
förgiftningen nått hjärtat och hon faller i armarna
på den personifierade säkerheten — Stures
bror Eugen.
Botwid har sökt antyda, att Sandra lever
inom en gräns, som hon är rädd för att
överskrida, och att detta förklarar hennes
mottaglighet för smittan. Men det kan nog inte
fördöljas, att han varit så upptagen av att
studera själva sjukdomsprocessen och gjort
det så omsorgsfullt att han försummat
patientens individualitet. Det hänger som en slöja
mellan läsaren och författarens båda
huvudpersoner. Man ser dem agera, hör dem tala,
följer deras banor, men det hela är på en
gång tydligt och diffust som en drömbild, och
då och då frågar man sig: varför reagera de
just så, varför säga de just detta? Intet verkar
otroligt eller konstruerat, men intet bär heller
den inre nödvändighetens prägel.
Större påtaglighet ha då ett par bifigurer,
särskilt brodern Eugen Tonner, en hjärtlös
egoist och odräglig förmyndarmänniska, som
tyranniserar hela sin omgivning. Även den
förkomne Sven Niklasson, som gör folk oförrätter
för att sedan få be dem om förlåtelse, har här
modellerats ut till full kroppslighet, vilket
knappast var fallet i "Oväntat sällskap". Det
har blivit en träffande karikatyr av den
självhävdelse, som yttrar sig i lusten till
viktig-makeri och mystifikation.
Oberoende av det ovan sagda kvarstå
emellertid resultaten av den tjällossning jag trodde
mig kunna konstatera i Hans Botwids
fjolårsroman, "Leken som fortsätter". Psykologien
må just här vara något trevande och oklar,
809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
