Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Sandgren: Hjärtat är också rött. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV SANDGREN
trodde själv. Och god press har jag fått, jag
blev till och med häktad en timme och
förhörd om jag var svensk. Och det var jag.
Jag har fått ett par fribiljetter till Operan,
sade jag. Vill du gå med dit? Det blir hela
din belöning.
Den är stor nog, sade han.
Vi gick på Operan. Jag älskar Operan, den
vackra musiken och de symboliska
handlingarna. De gamla operorna är barnsliga och
stora. Harald var den ende som inte hade
aftondräkt, många såg på oss ogillande, men
det är jag van vid. Vi hade väldigt roligt,
han tycker mycket om musik och visste en
massa om det och det verket som jag inte hade
reda på. Han sade att Wagner var rastlös, en
man som sprungit från sin egen tid och till
slut sprungit från sig själv — en oro, en
flamma. Wagner anar att världen är väldig.
Det är så med alla stora, sade Harald, man
anar genom dem att livet är väldigt. Det är
skillnaden på bra och dålig konst. Stor konst
vidgar rummet, dålig konst tränger ihop det.
Jag tror han har rätt.
Efter operan gick vi till fots genom gatorna
mot den stadsdel där vi båda bodde. Han
frågade mig om jag inte ville gå med honom upp
och sitta och prata litet. Det ville jag gärna,
sade jag. Mitt hjärta började slå hastigare,
varför visste jag inte. Det är alltid som om
mitt hjärta anade vad som kommer att ske,
långt i förväg. Jag vet att det inte finns någon
sorts känsla i hjärtat, det är bara en
blodpump, men likväl ökar det farten ibland.
Vi satt och pratade en timme på hans rum.
Anna, sade han plötsligt, skulle du kunna
göra ännu en sak för mig, ännu ett offer för
att hjälpa mig?
Ja, sade jag. Om jag bara kan så.
Jag såg att han var upprörd, men på
samma gång förlägen. Han plockade med
sina händer och visste inte riktigt var han
skulle göra av dem.
Jag har grubblat över kärleken rätt mycket,
sade han. Jag har hela tiden under det jag
studerat, sagt mig att det är en oviktig sak,
någonting att förbigå och bagatellisera. Jag
hade inte tid att intressera mig för kvinnor,
jag läste och skrev all min lediga tid. Men på
sista tiden har jag börjat tro att sådant
hämnar sig. Jag har starka drifter. När jag
var sjutton, arton försökte jag komma i
förbindelse med jämnåriga flickor. Men du vet
hur flickor är i den åldern, fnittriga, ytliga
och utan det lugn och den värme som jag
behövde. Jag har faktiskt inte ännu haft
förbindelse med en kvinna. Det liksom drar ner
mig och gör mig mindervärdig inför mig
själv. Du är så lugn och öppen, Anna, du är
vad jag behöver ...
Jag stannade hos honom den natten. Han
kysste mig lidelsefullt och gjorde även mig
varm och kanske sentimental. Jag vet inte om
mitt beteende inför honom är etiskt riktigt.
Jag kände mig flickaktig, nästan romantisk.
Jag har alltid känt äckel inför kyssar och
kyssande förut som inför något ytligt och
slappt. Men Haralds kyssar är varma och
stora, jag finner inget annat ord. Och vad
jag upptäckte hos honom var att hans händer
också är stora och tunga, riktiga smedhänder.
Jag tror jag älskar honom, om jag skall
använda ett sådant gammalt borgerligt ord.
När jag kom i fabriken dagen därpå sade alla
mina kamrater: Vad du strålar i dag, Anna,
vad du ser glad och frisk ut, Anna! Och jag
rodnade och rodnade hela förmiddagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
