Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Sandgren: Hjärtat är också rött. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRTAT ÄR OCKSÅ RÖTT
har Harald blivit kallad över till en
universitetskurs i stora partiets land. Han var
borta en månad och kom därefter hem till
mig, glad och brunbränd. Han hade diskuterat
vår teori ingående med våra största teoretiker
och de var ganska nöjda med honom, sade
han. Men han var inte riktigt nöjd med dem.
Han hade sett sig om i pioniärstaten.
Det tycks som om alla revolutioners öde
blev att dränkas i pappersmassa, sade han när
vi samtalade på hans rum natten efter hans
hemkomst. Det blir så mycket stämplar och
cirkulär. Det måste finnas något samband
mellan revolution och byråkrati, det sista
uppstår av det första. I början smattrar
maskingevären, sedan skrivmaskinerna. Jag tycker
nog bäst om gevären, sade han. Skrivmaskiner
är bestämt inte nyttiga för revolutionens liv.
Du är väl inte på väg att bli pessimist?
frågade jag och var allvarligt ledsen.
Långtifrån, sade han. Ungdomen skrattar
i alla fall, bönderna har sitt skratt kvar.
Skrattet är bestämt viktigare än renlärig
marxism. Jag såg massor av ungdom som
skrattade och lekte i parkerna och på torgen.
Det lättade mig oerhört. Jag träffade också en
poet som avspeglade revolutionens båda sidor.
Han skrev hänförda dikter till revolutionen,
han lästes och deklamerades överallt på
arbe-tarmötena — men personligen var han
grubblande och sorgmodig. Han sade att det var
omöjligt att förena konst och social kamp,
åtminstone för honom. Motsättningen mellan
hans entusiasm som medkännande för massan
och hans lyriska uppfattning av livet som
individens ensamma kamp med sin själ höll
på att bli honom för stark, sade han. Jag hörde
när jag reste att han sedan tagit livet av sig.
Han var väl för borgerligt förankrad, sade
jag. De unga, som kommer sedan, de som
föds på andra sidan barrikaderna kommer
nog aldrig att ha några inre motsättningar.
Vi får hoppas det, sade han.
II.
Nu har Harald varit borta nästan ett år
från mig, men jag väntar honom hem varje
dag. Först var han i Prag på en hemlig
partikonferens, sedan fick han ett nytt uppdrag
som jag förgäves försökt få reda på. Kamrat
Emma har blivit min förtrogna, hon säger att
jag inte skall oroa mig, jag får honom nog
tillbaka. Och då hon säger det ler hon som
en mor mot mig.
Hon är annars mycket bekymrad och det är
jag också, partiets ställning hotas alltmera av
Petergruppens fraktionsarbete. Det blir allt
tydligare att en sprängning inte kan undgås.
Då gäller det för oss att få ”Röda Kuriren”
och partiapparaten över på vår sida. Vi har
många kurirer ute i landet som skall försäkra
oss om kommunernas bistånd, men det har
Petergruppen också. Irritationen i kommunen
är märkbar, det kan inte hålla mycket längre.
Vad är det vi tvistar om? Ett par av
Åkerbergs artiklar rörande imperialismens
nuvarande utveckling. Peter påstår att en sådan
uppfattning som Åkerbergs är i denna fråga
kontrarevolutionär och absolut missvisande.
Vi diskuterar och diskuterar. Jag tycker att
allt detta är mycket ledsamt, hur skall det gå
med revolutionen om den goda viljan är så
liten redan inför en teoretisk tvivelaktighet?
Peter går omkring med sitt bleka ansikte med
de svarta mustascherna och hetsar och hetsar
mot oss — den mannen arbetar för egna mål,
det är då säkert. Han vill egen makt, men
partiet måste främja allas likaberättigande.
Peters missnöje började redan då han såg sig
förbigången då vi satte namn på våra
vallistor. Ändå vet han att vår inställning är den
att bara våra mindre krafter bör låta sig väljas
till riksdagen, eftersom arbetet där är så gott
som betydelselöst. Peter lär ha skickat två
extra kurirer till stora partiet för att försäkra
sig om bifall därifrån. Men Emma är honom
för snabb. Vad jag beundrar henne. Hon är
2. — B. L. M. 1937.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
