Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erich Wittenberg: Nation och historia - Anmälda böcker - Oncken, Hermann, Nation und Geschichte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATION OCH HISTORIA
bäst tjäna de odödliga ideal, som likt en
lysande stjärna visar mänskligheten vägen”.
Från denna utgångspunkt behandlar Oncken
i den föreliggande boken förhållandet mellan
andlig kultur och politik, maktproblemet och
de djupare betingelserna för den moderna
nationalstatens uppkomst. Frågan om statens
förhållande till det andliga livet är, som
Oncken visar, starkt omstridd. De olika
meningarna stå här skarpt och skenbart
oförenliga mot varandra — från anhängarna av
tron på kulturens fullständiga beroende av
staten till förkämparna för det kulturella livets
absoluta oberoende av några som helst yttre
band. Som Oncken visar, måste den
förutsättningslösa forskaren snart upptäcka det
ömsesidiga sambandet mellan dessa världar. Det
litterära livets andliga innehåll bör visa
sig i den maktpolitiska sfären. Båda
livsyttringarna böra tränga in i och ge näring åt
varandra, ty politik utan en upplivande fläkt
av andliga drivkrafter kan lika lätt stelna som
det kulturella livet, om det under en lång tid
måste stå utan en fast statlig ram. Makten som
självändamål kan enligt Oncken aldrig
upprätthållas någon längre tid; förr eller senare
går den under på grund av sina egna brister.
Den franska Ruhrockupationen 1923 skakade
världens samvete och medförde att nya vägar
till samförstånd mellan folken började prövas;
förbudet för det tyska Österrike att åter ansluta
sig till Tyskland endast stärkte den stortyska
tankens inre kraft, Frankrikes stöd åt
separatis-terna i Rhenlandet väckte det tyska
national-medvetandet, Versaillestraktatens
krigsskulds-paragraf har för länge sedan dött en
neslig död.
Att makt och tanke verkligen kunna finna
varandra och åtminstone tidvis sluta sig
samman till ett harmoniskt och lyckligt förbund,
och alltid i grunden äro hänvisade till
varandra, visar Oncken i Tysklands historia
från femtonhundratalet fram till våra dagar.
I Onckens historiebild är reformationen
”tyskarnas speciella andel i nyare tidens
universella kulturhistoria”. Det gemensamma,
starka pulsslaget i denna religiösa folkrörelse
har i alla fall, som Oncken träffande
framhäver, ”inte åter kunnat smida samman
nationens kulturella och politiska krafter”. Just
Luther — skaparen av ett enhetligt tyskt
kulturspråk, den man, som levde och hade sina
djupaste rötter i folket — har uppdelat
nationen i två delar. Orsaken till detta tragiska
faktum ligger i den otillräckliga
sammanhållningen mellan kultur och stat — Tysklands
föråldrade statsform, som då medgav ett kaos
av skilda territorier, var alltför litet organiskt
utbildat till en levande enhet, för att den
skulle ha kunnat lösa denna fråga politiskt
enhetligt. Det var den outformade och på en
så väldig andlig utveckling fullständigt
oförberedda staten, och inte Luther, som bar
skulden till reformationens misslyckande.
Reli-gionsfreden i Augsburg endast skärpte denna
splittring och bidrog till att de konfessionellt
strängt från varandra skilda folkelementen till
slut också kulturellt fingo sin egen fysionomi.
Av detta förstår man, hur annorlunda den
tyska historien skulle ha varit, om ett starkt
rike ställts vid reformationens sida. Under
femtonhundratalet kunde endast turkfaran och
det franska erövringshotet hålla blicken öppen
för de nationella behoven. Sambandet mellan
andlig och politisk utveckling, som gav till
exempel det franska och engelska politiska
livet dess särprägel, saknades fortfarande i
Tyskland.
Tysklands andliga kultur flyr hän till de
områden, som minst beröra de statliga
grunderna för det nationella livet: filosofien och
musiken. Bach och Leibniz äro betecknande
exempel. Därbredvid uppväxer — långt från
det tyska folkets outtömliga idévärld — så
småningom under segt arbete den preussiska
statens ”idealbild”. Så gå tidvis tanke och
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
