Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Svensson: Det rika Sverige - Anmälda böcker - Schwab, Eigil m. fl., Sverige - Böök, Fredrik, Det rika och fattiga Sverige - Thiel, Tage, Sverige torpederat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG SVENSSON
intensiv uppmärksamhet. Orsaken härtill var
naturligtvis, att medan läsaren i detta fall är
tämligen ensidigt humanistiskt utbildad, så
är författaren här huvudsakligen
naturvetenskapsman (att han därjämte är framstående
humanist behöver kanske inte påpekas). J. G.
Andersson är närking, arkeolog och geolog.
Det passar utmärkt ihop, ty Närke är som
skapt för en geolog och arkeolog att
demonstrera sitt vetande på. Sedan författaren
inledningsvis framkallat barndomsminnenas
landskap, där Kilsbergens blå kontur markerade
var verkligheten slutade och saga och dröm
togo vid, griper han sig an med att
åskådliggöra, hur Närke under tidernas lopp danats
av Skaparens hand. Förkastningssprickor och
rullstensåsar, som utgöra landskapets
ansikts-linjer, ritas upp och förklaras, berg sjunka
och djup stå upp för vår fantasi, när
författaren lekfullt och obesvärat lotsar oss fram
genom årmillioner och årtusenden, och bara
vi kommit på den här sidan istiden är sikten
klar och hemligheterna få. Där geologien
slutar tar arkeologien vid, och vi få till livs
landskapets fyratusenåriga bebyggelsehistoria
ända fram till dess viktigaste moderna kapitel,
de stora sjösänkningarna på
adertonhundra-talet. Jämsides med denna utvecklingshistoria
ägnar sig J. G. Andersson åt ortsbeskrivning,
men det har inte kunnat undvikas, att den
blivit alltför knapphändig. Dock — de
geologiska och arkeologiska förhållandena äro
i sina huvuddrag likartade i hela Mälardalen,
och man får därför vara tacksam att J. G.
Andersson tagit det som sin främsta uppgift
att ställa sin eminenta sakkunskap till verkets
förfogande och en gång för alla ordentligt
reda ut dessa svårbehärskade kapitel i
Mellansveriges tillkomsthistoria. I de övriga
land-skapsuppsatserna saknas nämligen geologien
helt, och geografien är naturligtvis
amatörmässig.
Gunnar Mascoll Silfverstolpes uppsats
om Västmanland är nog den ur alla
synpunkter mest tillfredsställande i bandet. En
västmanlänning säger sig, att landskapet inte
kunde ha fått en bättre skildrare, och hans
stackars lokalpatriotism, som eljest sällan ges
tillfälle att visa sig, sväller. Västmanland är
icke ett utan fyra landskap, påpekar
författaren och anger dessa som Bergslagen
i nordväst, åkerbruksbygden i öster,
bruksbygden kring Hedströmmen och Kolbäcksån
och slutligen Mälarbygden. Det blir på så sätt
en populärupplaga av hela Svealand med
bruksbygden som den mest egna uppfinningen.
I sin beskrivning följer Silfverstolpe denna
indelning, börjande med Bergslagen, som han
för detta arbetes skull för första gången
grundligt lärt känna, utan att dock hans
främlingskap upphört. Han gör ingen hemlighet av att
han är en idylliker, som vantrivs i karg och
sträng natur. Desto livligare anammar
kulturhistorikern Silfverstolpe landsändan; han har
skaffat sig en fullständig kännedom om
bergsbrukets ekonomiska och tekniska historia.
Liksom Böök i sitt nedan recenserade arbete
bekänner sig Silfverstolpe till det
demokratiska genombrottet och sörjer inte över att
”den gamla goda tidens” särpräglade men
hårda livsformer gått upp i den moderna
tidens banalare och humanare. Pieteten för
det gamla har ju därför inte upphört, som
författaren på många bruksgårdar,
brunnsorter och hembygdsmuseer får tillfälle att
demonstrera. Denna skildring av Bergslagens
historia och kultur är alldeles ypperlig, och
den kompletteras fullgott av skildringen av
den nedanförliggande bruksbygden, det
genuinaste Västmanland, som får sin karaktär av
vattendragen, de gamla bruksgårdarna och
industrierna. Det är alltjämt bebyggelsen, som
mest fängslar författaren; någon verklig
naturälskare och naturskildrare är han av allt att
döma icke, och han ger sig egentligen aldrig
in i terrängen att med alla sinnen insupa den
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
