Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Kjellgren, Josef, Skott i vattenlinjen, anmäld av Artur Lundkvist - Unnerstad, Edith, Boken om Alarik Barck, anmäld av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
lite varstans hos Kjellgren: där har man
drivkraften, själva livsnerven i hans arbets- och
arbetarskildringar.
Berättelserna i samlingen kretsar ständigt
kring slitet för livsuppehället, de osäkra
förhållandena, de få glädjeämnena. Där är några
skärgårdstorpare som drar not i
decemberkylan; där är en yngling som hostar sönder
lungorna i ett kalkbrott; där är ett litet gjuteri
som går omkull och som arbetarna med
stora uppoffringar försöker överta. Utblicken
vidgas: där sitter en modfälld arbetare i
nazisternas fängelse; en sjuk sjöman mönstrar av
efter en nedbrytande resa; en död främling
jordfästes i Gdynia och sjömännen stämmer
upp Internationalen på sina olika språk.
Framför allt har Kjellgren lyckats verkliggöra
havets vardag, livet på lastbåtarna under de
enformiga, trista resorna från den ena
främmande hamnen till den andra, med det på
förhållandenas ofrånkomliga nödvändighet
baserade kamratskapet som enda ljuspunkten. Det
är fråga om hårt och tungt liv i dessa
berättelser; själva prosan har blivit tung och
massiv, järngrå med sparsamma mönjefläckar.
Kjellgren citerar några rader av Lawrence,
uttryckande likgiltigt förakt för lastbåtarna
som ryker ner de vackra havshorisonterna.
Han känner klyvnaden i sina sympatier
mellan havets moderna industrialism och dess
uråldriga skönhet; en möjlighet att förena
dessa motsättningar föresvävar honom. Han
säger sig ofta ha sökt den rena skönheten,
”men skönheten utanför människans och det
hårda livets värld har ständigt flyktat undan
och försvunnit för mig”. Man tycker sig här
märka att människans värld fattas i så
begränsad betydelse att den blir synonym med ”det
hårda livets”, det tunga arbetets. Det är inte
tillfredsställande, allra minst när
uppfattningen tillhör en författare. Människan
rymmer så oändligt mycket i sina anonyma djup,
vilka lager av sot eller trötthet de än kan vara
dolda under; fartygseldarens eller den
arbetslöse uteliggarens drömmar står poesiens och
skönhetens källor lika nära som andras.
Skönhet, poesi är en förening av verkligt och
overkligt, av dagens värld och nattens. Kjellgren
förefaller mig ha förbisett det overkligas sanna
betydelse i bilden av människan, även av den
arbetande eller proletära människan (ty det
omedvetnas rikedomar är fördelade på annat
sätt än de materiella). Det är till skada, till
begränsning för hans diktning, som genom
åtskilliga egenskaper är så vinnande och har
så många friska rötter. Artur Lundkvist
Roman om en
skeppsredare
EDITH UNNERSTAD: Boken om Alarik
Barck. Bonniers. 5: 25.
”Boken om Alarik Barck” bär undertiteln:
”En åländsk skeppsredares roman.” Redaren
i fråga är herre till sjutton av de segelfartyg
som på senare tider gjort Åland berömt. Man
väntar sig givetvis en nyckelroman, men
märker redan efter några sidor att så inte är fallet.
I stället väntar man sig en stort upplagd
krönika över modern segelsjöfart och dess
män — det ser ut att arta sig till det i bokens
första kapitel om rörelsen i Mariehamn kring
barken ”Esmeraldas” hemkomst. Det är
emellertid heller inte fallet.
Huvudpersonen är visserligen skeppsredare,
men kunde lika gärna vara en framgångsrik
affärsman i vilken bransch som helst. Bokens
handling och stämning är knappast på något
sätt präglad av hans yrke. Någon sjöluft får
läsaren inte andas.
Alarik Barck är en self-made, rik och
mäktig man och änkling. På äldre dagar gifter
han om sig med en ung och fattig flicka. Hans
vuxna barn ställer sig fientliga, hans gamla
mamma flyttar förolämpad från hemmet, och
förhållandet mellan makarna blir inte heller
riktigt bra. Så förlorar han vid krigsutbrottet
1914 alla sina fartyg och pengar. Inför
olyckan läggs fientligheterna ned, man och
hustru kommer varandra närmare och startar
gemensamt från början igen.
Denna vanliga, för att inte säga banala
romanintrig förmår Edith Unnerstad inte
intressera läsaren för. Hennes människor är
— på ett undantag när — schabloner, och
miljön är mycket vagt tecknad.
Av två skäl vill man ändå inte avfärda
författarinnan. För det första har boken en snygg
ton, där finns inte minsta ansats till karikatyr
i småstadsskildringen. För det andra är en av
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
