Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lundkvist, Artur, Drakblod, anmäld av Margit Abenius - Kjellgren, Josef, Skott i vattenlinjen, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
rornas, vristernas, ögonlockens skönhet”, den
primitiva skönheten.
Sitt individuella, mystiska seende och den
inre, själiska landskapsbilden trycker
författaren på naturen och folklivet, men hela hans
fantasi tycks vara så exotiskt färgad, att man
betydligt bättre ”känner igen sig” här, än
jag antar att man skulle göra, om han
beskrev den uppländska leran eller
marknadslivet på Vaksa latorg. ”Drakblod” är enligt
författaren den mörka saften från
drakblods-trädet, kvarlevande från istiden på
Kanarieöarna. Det är två symboler man har att göra
med i reseboken: istid och levande saft, två
aspekter, apati och extas — å ena sidan en
djup upplevelse av armod, förstelning, tomhet,
och förtvining av drömlivet, å andra sidan en
höggradig känslighet för alla manifestationer
av mystik, extas, gemenskap och tradition,
individuell egenart, ”personlighet”. Bättre än
tidigare har författaren här fått fram dessa sin
personlighets motsättningar. Han
karakteriserar döda, lerfärgade byar under den höga
rymden på Kastiliens högslätter och den pauvra
tristessen i små exotiska städer på
Kanarieöarna, det sociala armodet på det blommande
Madeira, de orientaliska bordellerna där
kärlekslivet och det mänskliga har nått djupast
tänkbara förnedring och han fångar
stämningen av vansinne och förstöringsraseri i
Madrid före katastrofen. Men i rytmisk
omväxling med dessa tragiska syner av död
och förstöring förekommer friska skildringar
av bergvandringar i primitivt sköna
landskap, själfulla karakteristiker av konst och
färgrika tavlor av orientaliska hantverkares
skaparglädje. Det är roligt att här få återse
det röda Marrakech med en annans ögon.
Författaren har strukit under dess vilda,
barbariska karaktär. Hans uppfattning av
orientalerna är influerad av Josef-trilogiens,
som har brutit upp en väg till förståelse av
en oss avlägsen kultur. Den tradition, den
släktgemenskap, de livskällor författaren
söker finns det väl också något av i våra
egna arktiska regioner. Men från dem tycks
författaren vara helt och hållet lösryckt, mer
fullständigt än någon annan svensk författare.
För många är väl denna outsläckliga
skönhetstörst och monotona bön om befrielse ur
”ensamheten i jaget” oförståelig.
Resenären uppsöker på ett ställe en
skomakare för att få skorna reparerade, men
skomakarens hustru låter hälsa, att
skomakaren föredrar att ligga till sängs på grund av
det usla vädret, och med skorna kan det få
vara. Med en diskret reflexion, att den dålige
skomakaren kanske hade utvalt den bättre
delen letar författaren reda på en annan
skomakare. Här är en punkt, där man mot det
asociala borde sätta in ett effektivt socialt
motpatos. Men anmälaren kan inte prestera
något sådant; jag förstår honom som kröp
till kojs. Icke förty vet jag, att jag kommer
att leverera denna anmälan av ”Drakblod”,
snällt och ambitiöst, i laga tid, som den
plikttrogne skomakaren. Margit Abenius
Berättelser om arbetare
JOSEF KJELLGREN: Skott i vattenlinjen.
Natur och Kultur. 5: 75.
Kjellgrens novellsamling har karaktären av
en svit, med självbiografiska ledmotiv, och
handlar om olika slags arbeten och deras
villkor till lands och sjöss. Den inledes och
avslutas med några personliga deklarationer.
Han polemiserar där mot dussinmarxisternas
uppfattning av arbetet som en förbannelse och
förklarar, en smula vid sidan om saken, att
den arbetsglädje han själv förnummit delvis
bottnat i litterär påverkan, utgjort en
återupp-levelse av konsten i verkligheten. Det är dock
uppenbart att arbetets naturliga glädje inte
ens under kapitalistsamhällets villkor helt kan
förvändas i löneslaveriets plåga; det är bara
dogmatik att så linjerakt försöka klyva livet
med ekonomiläran. Kjellgren har upplevt
detta praktiskt och han är klarsynt och ärlig
nog att inte förneka det vid skrivbordet.
Vidare anför han en ångestdröm som direkt
sett rör sig om ansvarskänslan för kamraten
i ett livsfarligt arbete och menar att dylika
drömmar djupast bottnar i hans medvetande
om arbetarnas socialt oskyddade ställning;
men psykoanalytiskt sett torde de bottna i
något annat, långt mera personligt: ett
ångestförhållande till livet. Tanken på skydd tyder
på att han inte förnimmer verkligheten riktigt
som sitt rätta element. Denna överflyttning
av det subjektiva till ett yttre plan kan spåras
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
