Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Löfgren, Sven, Resan till Pamplona, anmäld av Holger Ahlenius - Österling, Anders, Tio års teater. 1925—35, anmäld av Carl Björkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
klassiska i konturer och linjespel, respektive
hållning och åthävor.
Däremot blir det inte mycket av de
individuella upplevelser man bespetsat sig på.
Målaren får efter långvarigt skissande och
trevande några dagar av inspirerat skaparrus.
Vad humanisten upplever förutom
värdshusflickan Juanita, blir man inte på det klara
med. Prästen slutligen, som famlar efter ett
tecken eller budskap, synes komma till
insikt om att penningen härskar i hela världen
oavsett klimat och styrelseform, och att de
som sucka under dess förtryck först och
främst behöva en viss yttre trygghet; det
räcker inte med att predika förnöjsamhet och
undergiven fromhet för dem som lida nöd.
Att människan är sig tämligen lik och
bestämd av sitt yrke och sin livsgärning var på
jorden hon än befinner sig, det må vara i
Timmerby eller Pamplona, tycks de tre
herrarna ena sig om. Intet av detta är nytt
eller djupsinnigt eller märkvärdigt, och man
behöver knappast fara till Spanien för att
upptäcka det. Men boken är som helhet en
fint och elegant ciselerad, om också inte så
tungt vägande minnesmedalj över det Spanien
som just nu ligger i blod och aska och aldrig
lär komma tillbaka, det demokratiska Spanien
av åren 1927—36. Holger Ahlenius
Teaterhumanism
ANDERS ÖSTERLING: Tio års teater. 1925
—1935. Bonniers. 6: 50.
När man i Anders Österlings sällskap
repeterat den stockholmska teaterns öden och
äventyr under ett decennium, bevarar man
ungefär samma intryck av ciceronskapet som
det man erfar efter att ha genomgått en svit
tidigare teaterår i Tor Hedbergs ”Ett
decennium”. Man konstaterar: tänk vad dessa
omdömen ha stått sig! Den dag i dag är, finns
det bland dessa värdesättningar inte många
som publiken kan finna föråldrade; man har
också ett intryck av att det i dessa
oretuscherade recensioner, skrivna på premiärnätterna,
inte finns mycket som kritikern själv torde
känna behov av att revidera.
På ett sätt ligger det naturligtvis något av
en kritik i en sådan iakttagelse: en dylik det
säkra omdömets beständighet är aldrig dens
egendom som frejdigt ger sig in i den kritiska
leken och som kysser och slår ihjäl med
samma varma själ; den är förbehållen
försiktigheten, som icke riskerar några misstag
i hastigt mod. Den som själv under detta
decennium kväll efter kväll setat på
teaterparketten och glatts eller vredgats åt de pjäser,
som Anders Österling med så fina instrument
analyserar i denna samling, har nog i ett och
annat fall en känsla av att ett ilsknare
temperament än Österlings skulle reagerat
häftigare i fråga om just de allra bästa och de
allra sämsta föreställningarna: man kunde
i dessa recensioner velat ha utsagt att Comédie
Frangaises gästföreställning med ”Les
cor-beaux” var den nättopp allra bästa
teaterkväll, som vi på hela decenniet haft i
Stockholm; man kunde också velat ha utsagt att
ett drama sådant som Konserthusets ”Undret
vid Verdun” var rena rama dravlet, och att
den moderniserade argbiggan var ett av de
onödigaste och larvigaste upptåg, som ställts
till på en Stockholmsteater.
Men Anders Österling hyser nu en gång för
alla en deciderad motvilja mot stora ord och
tvärsäkra omdömen; också när det är fråga
om teater har han humanistens instinktiva
känsla för att den omsorgsfulla, inlevande
analysen är för mer än de onyanserade vivat-ropen
och den blixtsnabba knockouten —
teaterkritikern Österling har sannerligen aldrig burit
lustmördarens signatur. Vad man gläds åt
i dessa essayer är just den utomordentliga
omsorg med vilken han arbetar sig in i
rollerna och den fina bildning med vilken han
förstår att förklara dessa inifrån — hans
omdöme sviker honom inte ett ögonblick när det
gäller att avgöra vad som är äkta
människo-skapelse och vad som är falsk effekt. I sådana
analyser är han utomordentlig, och där är det
verkligen en glädje att följa honom —
eftersom det dock ytterst är på den levande
människoskildringen och människoframställningen
som all dramatisk konst beror. Teknisk
fingerfärdighet kan där ingenting hjälpa.
Lyhörd för själens finesser, för poesiens
klärobskyr och för de intima interiörerna har
Österling åstadkommit några av sina bästa
saker när han inträngt i de ibsenska
människoskildringarna från Oslojubileet 1927,
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
