Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Österling, Anders, Tio års teater. 1925—35, anmäld av Carl Björkman - Dostojevskij, F. M., Inkräktaren, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
när han fängslats av den levande
skomakar-själen i Pär Lagerkvists ”Han som fick leva
om sitt liv”, när han lyssnat till det gråa
allvaret i Tolstojs ”Fedja”. Analysens säkerhet
har där ingenting förlorat på att analytikern
med hela sin varma känsla själv varit
engagerad i scenens lyriska verklighetsgestalter.
Carl Björkman
En roman av Dostoj evski
F. M. DOSTOJEVSKIJ: Inkräktaren.
Översättning av Arne Björk. Natur och
Kultur. 6: —.
Det kan endast hälsas med den största
tillfredsställelse, att Dostojevskis roman ”Byn
Stepantjikovo och dess invånare”, som den
fullständiga titeln lyder, i en ypperlig
översättning av Arne Björk funnit vägen till
svensk publik. Ty också om denna roman
inte når de djup och höjder, som hans stora,
odisputabla mästerverk pejla och uppnå, är
den likväl högst karakteristisk för sin
upphovsmans geni; den ger oss ännu en gång
anledning att beundra den häpnadsväckande
rörligheten i hans fantasi, suveräniteten i hans
scen- och gestaltskapande förmåga, vidden och
djupet av hans människokännedom och
livserfarenhet.
”Inkräktaren” skrevs av Dostojevski, sedan
han genomgått sina förfärliga år som
tukthusfånge i Omsk — de fyra år, som enligt hans
egen försäkran voro ”ett outsägligt, ändlöst
lidande” — och den på tukthusstraffet
följande, knappast mindre bistra
tvångstjänst-göringen som menig soldat i en sibirisk
linjebataljon. Det är en roman, som klart pekar
fram mot hans senare verk: dess problematik
är i själva verket den, som ständigt står i hans
åskådningsvärlds centrum, och dess psykologi
tar redan här djärvt och beslutsamt fasta på
det väsentliga och avgörande.
En redogörelse för romanens innehåll måste
här med nödvändighet stanna vid blotta
angivandet av yttre konturer. ”Inkräktaren” är
i korthet en roman om vad som med en
modern psykologisk term benämnes
”under-lägsenhetskomplex”. Det är, här som så gott
som alltid, människan i sin förnedring som
Dostojevski skildrar. Romanens sens moral
blir den, att förtryck alstrar lust att förtrycka,
att den en gång hunsade och förödmjukade
själv får lust att hunsa och förödmjuka, att
en undertryckt självhävdelsedrift, då den
hämmade och undertryckte kommer i lämplig
situation, kan ta sig utlopp, som i sin
överdrift te sig groteska.
Porträttet av denna romans huvudperson,
Forna Fomitj Opiskin, är en diktatorstudie,
som inte mister sin allmängiltighet och sin
bitande skärpa, därför att den är utförd
i miniatyr. Romanen handlar om hur denne
Forna, sedan han en gång som simpel
matfriare kommit in i en halvförryckt generals
hus och där fått utstå förödmjukelser av alla
slag, genom sitt inflytande på generalskan, en
otroligt enfaldig och nyckfull kvinna, får
makt över den sällsamma stab av
människor, som på godset Stepantjikovo omger
henne, först hennes son, överste Jegor Ilitj
Rostanev, en hart när till idioti godtrogen
man: ”Han var så god, att han många gånger
var beredd att skänka bort allt han ägde vid
första begäran och dela med sig av sina sista
skjortor åt vem som ville ha dem.” För denne
Forna, snyltgäst och tyrann, som vid minsta
tecken till opposition skenheligt spelar den
förorättade gästens roll, för denne
Rasputin-typ hyser generalskan ett slags mystisk
vördnad, och han vet genast att ta vara på de
möjligheter, som ett sådant inflytande öppnar för
honom. Hans härsklystnad går ut över allt och
alla; det är inte endast den servile och
undfallande översten, som får känning av hans
otroliga översitteri, det är också betjäntpojken
Falalej och den livegne Gavrila som bli utsatta
för hans sadistiska infall och sjukliga
lynnes-utbrott.
Ett egendomligt psykologiskt parallellfall
erbjuder romanens andra huvudperson, Tatjana
Ivanovna, den halvfnoskiga, halvgamla fröken,
som kvarhålles på godset, uteslutande därför
att generalskan och Forna spekulera i hennes
förmögenhet, som de vilja tillskansa sig genom
att arrangera ett giftermål mellan henne och
översten. Efter ett liv av ständiga
förödmjukelser — som sällskapsdam åt en gnatig
gammal dam — har hon redan tidigt i fantasien
sökt kompensation för i verkligheten uteblivna
lyckomöjligheter. Ett arv har gjort henne
vimmelkantig av lycka, och hennes erotiska
fantasier flamma upp med förnyad glöd:
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
