Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Svensson: Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Författarens,
bokförläggarens och kritikerns
gemensamma livsproblem, den nu som bäst
svallande bokfloden, har varit föremål för
debatt, dels inför studenterna i Uppsala, dels
i pressen. Nya Dagligt Allehanda har haft en
ledare om saken, och Gösta Attorps har skrivit
en understreckare i Svenska Dagbladet över
samma ämne. Det häpnadsväckande fenomen,
som heter julbokfloden, har varit på tapeten
många gånger förr. Men i år tycks
problemställningen något ha förskjutits och kommit
att gälla mera väsentliga frågor än den
varför sjuttiofem procent av alla böcker
nödvändigt skola utkomma till jul och varför minst
lika många procent av den totala summan
bokinköp per år skall inträffa i december månad.
Det är onekligen ett mycket opraktiskt
arrangemang, men så länge endast en ytterligt ringa del
av landets befolkning har behov av att samla
och läsa böcker året om och så länge
julklapps-institutionen äger bestånd är det knappast
hopp om någon förändring. Därtill kommer,
spm en bokförläggare i Uppsaladiskussionen
uttryckte det, att de klimatiska förhållandena
i Norden göra hösten och förvintern till den
naturliga lästiden. De diskuterande parterna
tyckas vara tämligen ense om att julfloden tills
vidare är ett nödvändigt ont och ha i stället
inriktat sig på att avgöra hur det bästa
möjliga skall kunna göras av situationen.
Men när vi kommit så långt börja
motsägelserna. Det som i år satte fart på diskussionen
var ett uttalande av en bokförläggare, vari
denne efterlyste en strängare, mera
auktoritativ kritik. Han tycktes sannerligen be
kriti
kerna om bistånd mot de påträngande
författarna, som ej av hans föreställningai’ kunde
förmås att avstå från ett mången gång alltför
tidigt eller flitigt bokutgivande. Trots att
förläggaren som regel refuserar nittiotvå av
hundra manuskript — statistiken är
bokförläggare Hökerbergs — erkänner han efteråt
att åtskilliga bland de åtta återstående gott
kunde ha gått samma väg. För förläggaren är
idealet naturligtvis så få och så framgångsrika
författare som möjligt, men å andra sidan är
det ju inte han utan kritiken och publiken,
som bestämma vilka som skola bli
framgångsrika. Och han har sett så mycket i sin dag
att han lärt sig att vara försiktig. Han vågar
helt enkelt inte stoppa ett manuskript, som
har skymten av talang. I synnerhet är det
hans skyldighet att vara vidhj ärtad gentemot
debutanter, liksom det är kritikens uppgift att
avgöra vilka som böra uppmuntras att
fortsätta på den litterära banan. Ett debutalster
borde aldrig bedömas av annan än en kritiker
med auktoritet.
På detta svara nu kritiker och bokköpare
att felet trots allt ligger hos bokförläggarna,
som äro för släpphänta. Hur ska vi hinna med
att läsa alla böcker och rättvist avgöra vilka
som äro de värdefulla, säga kritikerna, och
hur ska vi hinna med att läsa alla recensioner
om alla böcker och välja de bäst recenserade,
säger allmänheten. Förläggaren borde se till
att lagret är något så när gallrat, innan det
bredes ut på boklådsdisken. Situationen
invecklas ytterligare, när man från författarhåll
får höra, att det, trots att författarbanan tack
vare förläggares och kritikers alltför stora
väl
775
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
