Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Roger Martin du Gard - Anmälda böcker - Martin du Gard, Roger, Släkten Thibault
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
Gides kommunistiska orientering under åren
efter Kongoresan. André Gide kommer aldrig
att få nobelpriset, men du Gards utmärkelse
kommer reellt i sista hand honom till del.
Roger Martin du Gard erkänner också själv
lojalt, att Gide både som personlighet, tänkare
och konstnär är självständigare och starkare
än han själv.
2.
Är Roger Martin du Gard då ingen första
rangens romanförfattare? Den svenska
kritiken har svävat litet på målet i den frågan,
och man har gjort skäligen amatörmässiga
sammanställningar mellan hans stil och
Flau-berts för att fixera hans position. I själva
verket skriver du Gard ett språk, som inte
har någon som helst släktskap med Flauberts,
hur de två diktarna annars än kan
överensstämma i sitt oändligt noggranna detaljarbete,
du Gards språklige mästare är Maupassant
och efter honom André Gide. I dialogerna
kan den uppmärksamme lätt iakttaga Gides
starka inflytande; dialogerna i ”Släkten
Thi-bault” kommer i själva verket de underbara
samtalen i ”Falskmyntarna” så nära, att man
kunde tro dem vara signerade av samma
författare. Den som arbetat med översättningen
av de sista delarna av du Gards verk tycker
sig kunna iakttaga, att författaren allt mindre
intresserat sig för den rent språkliga nyansen;
man finner i de sista banden vissa rent osköna
vändningar, som skulle ha kommit Flaubert
att yla. Sannolikt sammanhänger detta med
den stora kris i du Gards och verkets
utveckling, som ett tag kom honom att förtvivla inför
dess fullförande; han tycks ha med oerhörd
intensitet upplevat meningslösheten i att sitta
och skriva en borgerlig sederoman, samtidigt
med att världen allt närmare drevs mot
sammanbrottet. Han orienterade sig under denna
tid mot en radikalare politisk uppfattning
— han har bland annat undertecknat några
av den franska radikala intelligensens Spanien-
proklamationer — och när han sedan
fullföljde sitt verk, lät han det helt domineras av
sitt nya patos. Det artistiska kom där med
nödvändighet i andra rummet. Men detta
betyder å andra sidan endast ett
avståndstagande från språklig esteticism. Som
komposition är just de tre sista volymerna utan
tvekan verkets höjdpunkt, och det är ett
fullkomligt misstag, då kritiken här talat om
slappare partier och om bristande
sammanknyt-ning av det oerhörda materialet. Tvärtom —
denna väldiga krönika över de avgörande
sommardagarna 1914 är ett kompositionelit
mästerverk. Jag vet icke, att någon betydande
romanförfattare tidigare gett sig på en så
komplicerad uppgift som att lägga in en
romanintrig i ett helt aktuellt politiskt
händelseförlopp och i sin skildring hålla sig absolut exakt
till den faktiska utvecklingen, du Gard följer
nämligen i ”Sommaren 1914” den politiska
situationens utveckling dag för dag, ja, timme
för timme. Han har bedrivit ett noggrant
käll-studium, citerar genomgående ur dagspressens
artiklar i alla länderna och har dessutom
tydligen informerat sig hos många av de
medverkande, särskilt kretsen kring Humanité
i Paris. Som ren politisk krönika förefaller
mig ”Sommaren 1914” vara ett mästerverk.
Jag vet inte, hur man skall vara beskaffad för
att undgå att läsa denna skildring utan andlös
spänning: det hemlighetsfulla, ohyggliga
händelseförloppet rullar majestätiskt upp sig,
nödvändighetens ohyggliga makt griper som ett
strupgrepp omkring alla tredskande, det stora
kriget växer — för att tala med Bertil
Malmberg — fram som en den västerländska
borgerliga civilisationens egen väsensfrukt, ingenting
kan hejda olyckan. Och mitt inne i och
i reaktion mot detta ohyggliga går de två
bröderna Thibault, och vi ser hur deras själar
vidgas och växer under ångesten: Antoine är
den hederlige franske karriäristen, som till att
börja med vill överlåta politiken åt teknikerna
798
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
