Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Roger Martin du Gard - Anmälda böcker - Martin du Gard, Roger, Släkten Thibault
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
psykologi. Genom ett tålmodigt detalj studium
— som aldrig faller ned i det banala —
bygger du Gard långsamt upp en absolut
övertygande bild av sina gestalter. Mästerstycket
är kanske bilden av Jenny — skildringen av
hur passionen bryter igenom hennes
hämningar och ger hennes personlighet trygghet,
fasthet och mod, är oförglömlig — men även
ångestens och det första ansvarsmedvetandets
födelse hos den trygge Antoine läggs upp med
enastående skärpa och klarhet, du Gard har
i ”Sommaren 1914” nått den stora objektivitet,
som för tankarna till Tolstoy. Han
kommenterar aldrig, han lämnar aldrig sin
oengagerade berättarposition, han för oss steg för steg
in i händelserna själva, och som genom ett
trollslag lär vi oss känna dessa människor
närmare än vi känner vår egen familj. Bakom
denna tuktade framställning ligger en stor
personlig ödmjukhet och ett stort saklighetens
patos, en stor sanningslidelse.
3.
Ä andra sidan måste det understrykas, att
boken är socialistisk till hela sin tendens. Det
har förvånande nog undgått de socialistiska
kritikerna, att ”Sommaren 1914” är den
socialistiska internationalens stora epos. Det är det
enda geniala diktverk som socialismen
inspirerat. Ty det väsentliga i de tre sista delarna
är trots allt icke skildringen av familjerna
Thibault och de Fontanin utan den
dramatiska berättelsen om hur arbetarrörelsen i alla
Europas länder försöker hejda det vanvettiga
kriget. Huvudfiguren är Brantings vän och
den franska socialismens hjärta, Jaurès, som
med utsökt beräkning endast skymtar på de
första hundra sidorna, men som på kongressen
i Bryssel framträder i heroisk pondus och kraft:
”När så Jaurès steg fram och skulle tala,
fördubblades ovationerna. Han rörde sig tyngre
än vanligt. Han var trött efter dagens arbete.
Han körde upp axlarna, det svettiga håret låg
i en rufsig lugg nere i pannan. När han
lång
samt hade stigil uppför trappan och nu stod
där orörlig — liten och kraftig — inför
publiken, verkade han som en enormt stark jätte,
som sätter ryggen till, spänner krafterna, tar
spjärn mot marken och hugger i för att hejda
katastrofernas jordskred. Han ropade:
Medborgare ...! Genom ett underverk, som
ständigt upprepades, så fort han kom upp i
talarstolen, överröstade hans röst lätt de tusentals
människornas rop och larm. En vördnadsfull
tystnad skapades: det var stilla som i skogen
före stormen. Det verkade, som om han
samlade sig ett tag, han knöt nävarna och lade
sedan med en snabb rörelse sina korta armar
i kors över bröstet. (’Han ser ut som en
predikande säl’, sade Paterson respektlöst.) Utan
att göra sig någon brådska och utan
våldsamhet till att börja med, utan synbar kraft
började han tala; men efter de första orden,
dånade hans röst som när en bronsklocka
sätter sig i gång och blev herre över rummet
— den klang plötsligt som tornklockan i en
katedral. .
I Bryssel och i Paris deltar Jacques i
arbetarrörelsens kolossala demonstrationer, och han
hoppas ännu: det skall bli möjligt att hejda
vanvettet, världens arbetare skall orubbligt
hålla samman mot de demoniska makter som
vill krig. Men — ingenting hjälper —
krigs-mentaliteten får systematisk näring av pressen,
och till sist står den ena socialisten efter den
andra upp och förklarar, att han anser det vara
sin socialistiska plikt att försvara det
republikanska Frankrike. Jaurès, den väldige, är då
redan mördad, nationalisternas propaganda
triumferar, de hemska chauvinistiska
instinkterna reser sig i all sin demoniska furia, och
så börjar härarna vältra emot varandra vid
gränsen — nederlaget är fullständigt. Detta
förlopp — som i tidigare litteratur på sin höjd
blivit föremål för gaddig ironi — växer hos
du Gard till ett skakande drama. Den
europeiska romanens centrala motiv har ju varit
den överlägsna individens livsnederlag. Här
möter ett oändligt mycket större motiv:
fredstankens, solidaritetens hopplösa nederlag i den
förtvivlade kampen mot chauvinismen, den
800
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
