Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henning Kehler: Brev från Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING KEHLER
MARTIN A. HANSEN
bott där ute på den afrikanska jorden så länge
att hennes sinne slagit rot där, och läsaren kan
icke annat än dela den smärta hon kände, då
hon med våld slets lös från den plats hon fäst
sig så starkt vid. Men nu ha vi redan avlägsnat
oss från bokens upplysande innehåll. Den
berättar icke blott om farmarliv i Kenya,
civilisationens erövringar och härjningar, dess
kredit- och debetsidor under åren mellan 1914
och 1934, utan det är Karen Blixen som
berättar det, och därmed kommer boken också
att handla om henne själv. Inte så att hon
avslöjar sina privata förhållanden mer än det
passar henne. Hon är för aristokratisk i sina
vanor och sin smak för att skriva bekännelser
å la Rousseau. Men som Atena ur Zeus’ huvud
träder hon fullrustad emot oss i allt hon
berättar. Hon är så omedelbar i sin stil, att
boken från första till sista raden också handlar
om henne själv. Sannerligen, det sitter inte en
Karen Blixen på vilken afrikansk farm som
helst. Det händer blott en gång i hela Kenyas
historia, och boken ”Den afrikanske Farm”
är ett värdigt minnesmärke över denna
enastående händelse.
Det är svårt att uttrycka den tacksamhet
man känner inför en bok som ”Den afrikanske
Farm”. Den är alltigenom bra. Dock är det
de infödda som bidragit med de värdefullaste
skildringarna i boken. Men detta beror
återigen på Karen Blixens förhållande till Afrikas
svarta människor. Det är henne fjärran att
betrakta dem som människor av en sämre
kvalitet än den vita rasen. Denna tolerans har
icke sin förklaring i bristande rasmedvetande
hos författarinnan. Hon är så ”vit” i sin
personliga art och smak, som man kan önska.
Men hon är alltför klok och tillika from för
att använda sin ”vithet” som språngbräda för
rashögfärd och arrogans. Hon vidgår att de
vita icke äro de enda riktiga människorna
i världen, och att världen skulle vara mycket
fattigare utan de svarta. De krigiska
masaier-nas undergång, som automatiskt följer av
civilisationens framsteg, skär henne i hjärtat. Det
är en tragedi. Den tragiska känslan har gått
förlorad, i civilisationen. Men Karen Blixen
har ägt den och lidit för att äga den på sin
afrikanska farm i Kenya.
Därför att hon betraktar de infödda som
fullgoda människor har hon också förmåga
att se deras individuella- särdrag. De vita hon
berättar om äro genomgående mer utpräglade
typer än de svarta. De vita har hon närmat
sig och värdesatt till stor del från en
konventionell sida, naturligtvis därför att hon står
i en gemenskap med de vita, som bygger på
konvention, gemensamma regler för
uppträdande, gemensam smak. I sitt förhållande till
de svarta spelar hennes konstnärliga iakt-
804
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
