Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lagerkvist, Pär, Genius, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Evighetsperspektiv
PÄR LAGERKVIST: Genius. Bonniers. 4: 50.
Det som hos Pär Lagerkvist konstituerar
vad vi mena med en stor författare är hans
oavvända, aldrig slappnande inriktning på
ting och frågor av livsavgörande vikt. Något
sådant är inte möjligt utan att besitta den
naivitet, vars andra namn är geni. Ingenting
kan vara viktigare än att ställa samvetsfrågor,
och det är vad Lagerkvist med geniets
envishet, ja, ensidighet gjort under hela sin
litterära verksamhet. I själva verket finns det
i svensk litteratur få så intensiva spörjare som
han; och de äro lätt räknade som lika
oavlåtligt velat väcka sina medmänniskor till
medvetande om det enda nödvändiga, medvetandet
om att vi ha en själ, och att det inte hjälper
en människa ett dyft om hon vinner hela
världen men förlorar det som gör henne till
människa, nämligen hennes själ. Detta har
alltid varit denne diktares centrala patos.
Det är en lång väg Lagerkvist haft att
till-ryggalägga, innan han nått den befriande
utsiktspunkt, varifrån han nu kan betrakta
människolivet. Mer än de flesta var han från
början fatalt mottaglig för livets ångest och
tidens kaos. Skräcken och fasan voro för
denne diktare en gång dominanterna i
livs-orkestern; jorden var en scen, där meningslöst
grymma dramer utspelades, och där den
utsatta själen var en lekboll för skumma och
blodiga drifter. Och diktaren var ett lydigt
instrument, då det gällde att återge de
ångestfulla, disharmoniska och förpinade ackord,
som han uppfattade som tillvarons
grundmelodi. Men så småningom ljusnade det på
denna skräckfyllda scen: människornas röster
fingo en klang av skygg förtröstan, och ur
själva våndan sprang fram en gnista av trotsig
tro. Lagerkvist kom att bekänna sin tillit till
människan, det vill säga inte hela människan
men det inom henne, som vi uppfatta som
gott. Det betydde för hans vidkommande att
överge och säga nej till en demonisk
ångestvärld och slå in på humanismens kungsväg.
Det är den vägen han vandrar också i sitt
nya verk, den stora diktcykel, som bär namnet
”Genius”. Vad vi bevittna i dessa med dunkel
glöd brinnande visidner är intet annat än
ljusets lösgörelsekamp ur mörkret, den
mänskliga geniens ständiga återfödelse ur natt och
kaos. Detta är i ordets sannaste och
egentligaste mening dynamisk dikt, skildrande
män-niskoandens eviga drama. Den poesi, som
här strömmar oss till mötes i ett enkelt och
ursprungligt fugato, rör sig inte med annat
än människans grundproblem och tillvarons
fundament. Den eviga kampen mellan Ormuzd
och Ahriman, livets födelse ur nattens sköte,
mänsklighetens kvalfulla väg ur ursprungets
klyfta och fram mot ett ovisst och fördolt mål,
samtidens brutala strandsättande av det inom
människan, som vi benämna ande, och
visioner av en frid som övergår allt förstånd: allt
detta möter oss som ledmotiv och temata
i denna lyrik.
Om människans situation menar denne
diktare, att den är avskild från den ljusvärld, som
är den sanna verkligheten, och dit allt liv
i grund och botten längtar:
Vi lever som i skuggan utav livet,
som undan från dess fulla verklighet.
Det är som någonstans låg övergivet
dess rätta land, varom vi intet vet.
Det är som något oss i skymning sänkte,
som bodde vi vid stora höjders fot
men de oss inte någon glädje skänkte,
blott fyllde oss med djupa skuggors hot.
Med blicken skum som i ett skymningsrike
och drömmars skräck och drift av feber het
vi lever — fastän vi är ljusets like —
i skuggan utav livets mäktighet.
814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
