Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lagerkvist, Pär, Genius, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Dess ljusa höjder, strålande och klara,
dess lugna sluttningar mot djupen ned
och stjärnestigen till det underbara
—• allt som var verklighet oss undan gled.
Så blir den gärning stor, som för världen
synes ringa: en mor, som ur mörkret och
kölden räddar in i huset, ett ringa ting, som
verkligen behöves, blir till en uppenbarelse av
mänsklig godhet. Och så blir den lidande
mänsklighetens representant, ”Mater Dolorosa”,
stor och överväldigande:
Beslöjad, stilla hon handen stöder
mot mörk och hotande katafalk.
I hennes hjärta ett folk förblöder.
Ånyo tömmer hon samma kalk.
Mot aftonhimlen gestalten tiger
och ingen ser hennes anletsdrag.
Men genom rymderna blicken stiger
och ber för jorden, för morgondag.
Och i en av sina skönaste dikter ger skalden
en bild av den övergivna själen, kvarlämnad
”som en sårad man vid vägen”, medan det
brutala livet, obekant med samaritvärv och
lydande den kalla och hårda livsdriften,
oberört fortsätter sin färd:
Skall det levande ej leva!
Denne är mig ej bekant.
I den natt där stjärnor bäva
har jag ingen anförvant.
Och du far din autostrada
mot ditt säkra, kända mål.
Dina ljussken vägen bada
och ditt ansikte är stål.
Där i djupen natten blöder
dina sår som aldrig läkts,
där din själ bland sina bröder
naken, rånad undanvräkts.
Vem skall samla upp de slagna
själarna och rädda dem,
föra dem med såren tvagna
upp till sitt Jerusalem!
Av livet sådant det borde vara ger skalden
några underbart skimrande visioner i dikten
om ”segerns ljusa Nike” i fulländningens land,
i ”vår andes sommarrike”, och i dikten om
”förklaringens ö”. Man får gå tillbaka till
den stora romantiska dikten, till Stagnelius,
Atterbom och Rydberg för att finna
jämförelsepunkter för denna paradisiskt rena
vision:
Pärlemorskimrande, evig och sval
svävar den, ljusharmonin.
Ej några höjder av längtans blå opal,
ej lidelsedjup av rubin.
Knappt lyft ur havet förklaringens ö
speglar i rikedom allt.
Marken är stilla och vindarna dö,
ingenting där tar gestalt.
Människoland är ett fjärran utan namn,
tiden av evighet skymd.
Oberörd vilar, utan önskan, utan hamn
ön under vidöppen rymd.
Det är önskedrömmen om lycksalighetens ö,
sprungen fram ur en ren längtan efter
harmoni. Det är ljuslärans eskatologi, att man så
må säga. Men diktarens budskap är till sitt
innersta väsen av moralisk art och gäller detta
livets förhållanden. Att se livet och leva livet
sub specie aeternitatis blir detta budskaps
kärnpunkt och kardinalsats. Utan denna bävande
förvissning om livets heliga korthet blir livet
endast ett lojt och ovärdigt skenliv vid sidan
om vårt människoödes verklighet. Så kunna vi
sist och slutligen som denna sublima och mer
än det mesta i modern svensk litteratur
befriande och väckande diktnings centrala
syfte ange dess sköna och andäktiga åkallan
av det eviga:
O evighet rör med din mörka vinge
vid denna värld som glömt dess brus.
Vårt liv ånyo en mening finge
om du det höljde med stjärneljus.
Giv oss tillbaka vad vi har mistat,
omslut igen med din ödesrymd
den mänskotanke som överlistat
dig med sin klokskap, förvillad, skymd.
Stort, rikt och skönt är vad vårt är blivet,
vårt eget verk när vi ser oss kring,
välsignat, dyrbart är jordelivet
— men utan dig är det ingenting.
Johannes Edfelt
815
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
