Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Siwertz, Sigfrid, Minnas, anmäld av Georg Svensson - Mörne, Arvid, Atlantisk bränning, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Det är ett tidens svek, ett trolöst skifte
emellan förr och nu, en hemlig svindel
i jagets tysta djup ...
Samma ängsliga självrannsakan och
svindelkänsla över jagets mörka brunn få uttryck
i ”Ett möte i Uppsala”, där författaren
konfronteras med sig själv som student, och
den hänsynslösa ruelsebikten ”Svek”, där han
anklagar sig för sin trolöshet mot kvinnorna.
Dessa dikter höra till de starkaste och
personligaste i samlingen. Metriskt och språkligt
innebära de ingen förändring från Siwertz’
tidigare lyrik, och man märker, hur man,
van vid stramare och bistrare tonfall som
man de senare åren blivit, faktiskt blir en
smula distraherad av den formella brion. Jag
är fullt medveten om att en dylik reaktion
är så dumt tidsbunden, att den ej får
framföras som en anmärkning. Men den är
efterhängsen och ofrånkomlig — tyder inte
Siwertz’ applicerande av modernare
uttrycksmedel i några av de tidigare nämnda dikterna
på att han själv ej förblivit oberörd av det
lyriska modets växlingar? Bättre trivas form
och innehåll ihop i de dikter, som inleda och
avsluta samlingen och där författaren ömt och
luftigt gestaltat dels några egna
barndomsupplevelser, dels scener från sina barns värld. Det
ligger i ämnets natur, att dessa dikters största
förtjänst är behagfullheten, men i en av dem
talar också obehaget. Det är i den vackra
”Vaggvisa”, som slutar med dessa strofer:
I din sängkant griper här en man i nöd.
Utanför där dagen dränkes röd
stryka Lusta, Lögn och Hjärtedöd.
Onda ödens himmel, blinda viljors strid,
emot svarta stup en värld på glid —
mitt i svallet är en ö av frid.
Ljusa mänskoplanta på en skum planet,
vad är allt jag vet att jag ej vet
mot din rosenslummers hemlighet.
Skuggorna bli långa, snart är natten här,
väldig natt med öde stjärneskär ...
Herre, se till den som liten är!
Glädjens vackra blomma gror ur blodig mull.
Sov och le i sömnen, hjärtegull!
Sova, sova, vyssan, byssan lull!
Georg Svensson
Mörnes nya dikter
ARVID MÖRNE: Atlantisk bränning.
Bonniers. 4: 75.
Vår andes stämma i världen ljuder också
på andra sidan Bottniska viken — det må vi
aldrig glömma. I vilken tacksamhetsskuld
svensk sång står till den finlandssvenska
dikten, är allom uppenbart, och det behöver väl
knappast framhävas, hur mycket armare svensk
lyrik skulle te sig, om den inte kunde stödja
sig också på sådana namn som Mörne,
Gripenberg, Zilliacus och Hetnmer för att blott
nämna några representanter för den
tradi-tionalistiska poesien. Som primus inter pares
framstår Arvid Mörne. Det är egendomligt att
bevittna, vilken fördjupning hans lyrik
undergått under de två sista decennierna. Vid en
ålder då de flesta sångare bruka ha sjungit
slut får han ny lungkraft och friskt målföre.
Det är en rymd över hans mogna mannaålders
diktning, som inbjuder till vördnad och
tacksamhet.
Arvid Mörne har utgivit jämnare
diktsamlingar än ”Atlantisk bränning” men få av en
sådan intensitet. Tidshändelserna ha satt sin
bistra prägel på hans nya dikter. Där blåsa
hårda och vresiga vindar, och den stämma som
där höjes till protest över det vidriga som nu
sker ute i världen och inom skaldens egna
landamären, darrar av förtrytelse, och hur
skulle det också kunna förhålla sig annorlunda,
då vrånghet och övermod, tarvlighet eller
ignorans dra fram över de värden, som det ännu är
lönt att göra en insats för? I ettriga epigram
och svidande sirventeser gisslar Mörne den
skörd, som måste bli till där draksådd gjorts.
1 ”Tempelgård” blir det Jerusalems pöbelhav
han öser sin vredes skålar över, i ”Nemesis
divina” blir det spanska bandithopar han spyr
ut sitt förakt mot. Och i ”Diktatorerna” vänder
han sig mot vår tids radikala onda:
Er metafysik, så ärligt som sant,
är ert eget blods och er mages.
Det gäller att byta Plato och Kant
mot Machiavelli och Klages.
Er nya etik är desslikes som känt
ur kastaliska källor tagen.
Ni prövade den med ett experiment
i Guernica häromdagen.
817
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
