Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Mörne, Arvid, Atlantisk bränning, anmäld av Johannes Edfelt - Lundkvist, Artur, Sirensång, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Det är ord, som ”sveda det uslas kött”, och
lika välgrundad anledning till att skriva satirer
finner Arvid Mörne, då han granskar
förhållandena på närmare håll. I ”Hyllning”, ”På
skäret”, ”Paroller” och ”Tidningsklipp” riktar
han sig mot dem, som förrått svensk tanke
i Finland, antingen detta skett för snöd
vinnings skull, eller på grund av dumhet och
slapphet. Han dryper etter i orden, upprörd
i sitt innersta, då han ser det han ett långt
liv kämpat för och värnat om, gå under. Så
talar bara den, som vet sig vara förkämpe för
en livsavgörande sak.
Det finns i denna diktsamling också prov
på Mörnes lyrik, sådan den blommar i mera
frigjorda stunder. Dikterna från blåsiga
seglatser och lyckliga ferier ha fortfarande den
oefterhärmligt mörneska tonen, spänstig och
vek i samma andedrag. Men allra helst dröjer
man kanske inför den rena centrallyrik, som
samlingen rymmer. Den är enträget spörjande,
ett bedrövat och ensamt hjärtas fråga.
”Avsked” heter den kanske vackraste av dessa
säreget vackra dikter:
En klocka ringer. Våra stackars ord,
vad båta de, när man skall gå ombord?
En klocka ringer. Lägg din hand i min!
I nästa stund en landgång skall dras in.
En klocka ringer. Tiden flyr i sträck.
Var blev du? Hör! Jag är alltren på däck.
O att vi en gång talat: själ till själ!
Så mörkt! Det glider, glider ut — — farväl!
Johannes Edfelt
Främlingen
ARTUR LUNDKVIST: Sirensång. Bonniers.
3: 50.
Artur Lundkvists nya bok innehåller dikter
och diktpartier som skänker särartat hetsiga
och eggande upplevelser som det inte är lätt
att översätta i ord. Vad man kan ha emot hans
senare diktning är väl snarare att den är för
lätt att absorbera än, som det brukar påstås,
för svårtillgänglig — nota bene om man
överhuvudtaget har någon förståelse för det
dröm-präglade tungomålet. Inför en dikt eller en
individualitet bör man frestas att sätta upp
ett spänstigt motstånd. Det gör man inte alltid
inför Artur Lundkvists poesi: ordmassorna
rullar förbi liksom på avstånd, den ordrika
filosofien och de sköna bilderna sätter inte
tillräckligt djupa spår. Man frågar sig:
kommer denna diktning alltid från det innersta?
Somligt har kanske en mer litterär än genuin
inspiration. Men i sin framträngande,
spanande, sökande oro är Artur Lundkvists
diktning också ovanligt stimulerande. ”Livet är
alltid någonting annat” heter några
prosadikter av Artur Lundkvist i tidskriften
Karavan, och det är den känslan hans författarskap
meddelar mer och mindre intensivt. ”Nattens
broar” innehöll många gripande stämningar.
I subtila, konstfulla dikter sökte sig författaren
fram mot ”någonting annat”.
”Sirensång” går vidare; den är kraftigare
konkret, med grymmare, hemskare bakgrund
och mer sammansvetsade enstaka dikter, som
djupare naglar sig fast i medvetandet. Den
praktfulla inledningsdikten målar människans
födelse ur jord i ett ångande och rykande
landskap, fullt av födelseskrik och dödsjämmer.
(Den borde kunna inspirera till en modern
gobeläng med sin figur- och färgrikedom!)
Några dikter skär ut sig ur bakgrunden av
elementära stämningar och tidlösa vattenriken.
Först den realistiska ”Kom inte med flöjter
och kvinnor när en man har gripits av leda!”,
som målar stormigt uppbrott ur ledans torka
och i kraftigt mjuka vandringsrader skildrar
mötet med det afrikanska livet på
marknadsplatserna. Och allt detta fylligt doftande, ljuvt
rosafärgade med nya njutningar och
hemligheter bortom och bortom kan inte gärna
innefattas i någon annan sinnebild än en
mång-bladig ros — ”och inte är väl denna ros den
enda i den eviga trädgården?”. — Mera åt
drömtrakter vänder sig ”Den natten såg jag
en kvinna dras upp ur floden”, en tungsint
dikt om sökandet efter drömbilden. Kontrasten
mellan den döda kvinnans sköna fulländning
och oemotståndliga lugn och den levandes
oförmåga att lyfta ”dessa tunga länkar av
verklighet” är meningsfull och uttrycker
gripande hela diktsamlingens grundupplevelse av
oförsonlig skilsmässa mellan dröm och
verklighet. — Men samlingens märkligaste dikt
är väl utan tvekan ”Hon bor ensam mitt
i stadens vinddrag”, där en elementär
upplevelse av det sterila och negativa i vår kultur
får fullkomligt fastnaglande fysiska uttryck
i bilder som går till märgen och liksom
oav
818
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
