Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Edfelt, Johannes och Hallman, Adolf, Poetisk bilderbok, anmäld av Georg Svensson - Wägner, Elin, Genomskådad, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
burg”). Men det är blott som tolkningar man
finner dessa teckningar mindre lyckade, som
konstverk stå även de på samma höga nivå
som de övriga. Överhuvudtaget är detta en av
julens vackraste och originellaste böcker.
Georg Svensson
Tidskrönika och dockhemshistoria
ELIN WÄGNER: Genomskådad. Roman.
Bonniers. 7: 50.
Då salig Ibsen skrev ”Ett dockhem” och
pjäsen blev så lidelsefullt diskuterad över hela
Norden, så berodde det naturligtvis på att den
store trollgubben där stuckit sonden i en social
verklighet, som tidens bourgeoisie väl kände
och hade nära inpå sig. Det uppstod som
bekant en hel dockhemslitteratur, där
indignerade damer mer eller mindre skickligt
uppvisade, hur dåliga och förljugna de talrika
äktenskap voro, där hustrun hölls utanför all
gemenskap med mannens arbete och
intressesfär och omsorgsfullt skyddades från all
kunskap om världen och dess syndfullhet. Ett
särskilt kapitel handlade om hur okunniga
borgarklassens unga flickor voro om äktenskapets
reella innebörd, och om hur förfärligt
uppvaknandet blev tack vare denna barbariska
uppfostran, eller rättare: brist på uppfostran.
Den litterära vågen svallade förbi och
efterträddes av andra, men den brännmärkta
verkligheten bestod länge ännu, om inte inom
intelligentsian, så ute i landet. Elin Wägner,
som alltid haft starka förbindelsetrådar bakåt
till åttiotalets problemställningar och litteratur,
har i sin nya roman tecknat en sådan
dockhemshistoria från nittonhundratalets början
och förlagd till en medelstor landsortsstad.
Den kvinnliga huvudfiguren får själv berätta
sin historia och gör det utifrån en senare
tillkämpad fri och självständig position. Hur hon
slutligen nått fram till den, skall tydligen
berättas i en följande volym; här är det
ungdomen och äktenskapet som skildras.
Då Elin Wägner på senare år återvänt till
kvinnosaken, har ett drag av grälsjuka och
fanatism kunnat visa sig i hennes produktion.
Här är allt sådant som bortblåst. Inte sedan
”Pennskaftet” har författarinnan skrivit ett
kvinnosaksinlägg buret av så gott humör och
präglat av så frisk fabulering. Den totala
frånvaron av tendentiös felteckning eller förvridna
proportioner, den konstnärliga fullödigheten
med andra ord, är det som gör boken
verkningsfull också som inlägg. Den halvt
berättande, halvt kåserande stilen, som så skickligt
och maliciöst tar fasta på alla komiska och
sorglustiga poänger och samtidigt gömmer
på dolda djup av underfundighet, allvar och
patos, har aldrig varit uttrycksfullare och
säkrare än här.
Till det yttre har romanen i mångt och
mycket karaktären av en krönika, där det
tidsbestämda i accessoarer, uppfattningar, seder
och klädedräkt är kärleksfullt och humoristiskt
tillvarataget. Man är både road och rörd, som
då man bläddrar i en gammal modejournal.
Och även tidshändelsernas avlägsna brus, som
på långa omvägar och mycket försvagat når
fram till provinsstaden, har noga
inregistrerats. Oberörd därav — såsom sig borde —
framlever den unga Agnes Andersén sitt
flick-romantiska liv, som den gamla kavata
skolfröken Justine förgäves försöker dirigera mot
den högre kunskapens och därmed också
maktens höjder. Denna lärarinna är en rent
förtjusande figur, som i sin adliga sturskhet
kunde vara klippt direkt ur Fredrika
Bremer-förbundets eventuella porträttmatrikel — i inte
alltför avlägset grannskap till Sophie
Adler-sparre. Hon nedlägger ett frö hos sin lovande
elev, men förmår inte rycka henne ut ur den
konventionella strömfåran. Efter ett par
oskyldiga flicksvärmerier och ett nordiskt
studentmötes lilla äventyr seglar Agnes in i
äktenskapets hamn med sin tjugu år äldre
förmyndare, borgmästare Stenås. Han är en av dessa
aktningsvärda och bornerade ämbetsmän med
riktiga, det vill säga konservativa och
anti-feministiska åsikter,’ som Elin Wägner brukar
teckna så virtuost, med en viss förståelse
under spetsigheten. Agnes har inga
allvarligare anmärkningar mot sin Julius. Han är
det trygga stödet för en svag ranka, en human
och omtänksam äkta man med litet
uppstyltade och patenterade talesätt, en dugande och
respekterad ämbetsman, och om han under
823
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
