Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Wägner, Elin, Genomskådad, anmäld av Holger Ahlenius - Engström, Albert, Med Kaaparen till Afrika, anmäld av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
entusiasmen, den hemmasvenska
nationalismens rökoffer, det svenska profiterandet på
krigsländernas behov av förnödenheter. Dessa
partier i boken stå nära skildringen av
liknande fenomen i ”Släkten Jerneploogs
framgång”; liksom Ingar Gunnarson får Agnes
veta, att hon är hysterisk och inte älskar sitt
fosterland, och saken blir inte bättre, då hon
börjar deltaga i det aktiva fredsarbetet med
föredrag och uppvaktningar. Det av Justine
nedlagda fröet har börjat gro, vingarna ha
börjat växa ut, när författarinnan för denna
gång lämnar sin hjältinna. Den fyndiga
miljöskildringen, den ypperligt fångade tidsdoften,
det fylliga galleriet av kvickt och säkert
tecknade bifigurer ger en livfull bakgrund åt
denna kvinnliga livshistoria. Inom sin av
själva stoffet givna begränsning är den tvinnad
av många trådar och har flera dimensioner;
det är med livligt intresse man motser
fortsättningen. Holger Ahlenius
Engström i Afrika
ALBERT ENGSTRÖM: Med Kaaparen till
Afrika. Bonniers. 10:—.
Det är sällan man numera får läsa en ny
berättelse av Albert Engström, ännu mera
sällan en ny bok. Varje gång upplever man
samma överraskning, inte inför vad han
berättar, men inför hur han berättar. Det är
någonting märkvärdigt med denna märgfulla
prosa, som smakar i mun, som man följer med
läpparna vid läsningen. Ett språk som inte är
bokstäver på papper, utan en stor berättares
levande ord och stämma.
Den nya boken är en reseskildring. Resan
gick med Transatlantics ”Kaaparen” till
sydafrikanska hamnar och åter. Flyg- och
bilutflykter företogs, medan fartyget lossade och
lastade — den längsta utflykten till Kruger
National Park, där man tillbringade några
nätter och fick höra lejon och schakaler ryta.
Resan var ingen forskningsresa, utan en
rekreations- och nöjesdito, och som sådan
lyckad.
Boken är en dagbok, en resandes
anteckningar, ett avsnitt ur den personliga journal
Engström fört sedan han först började skriva.
Han har inte satt sig till skrivbordet med den
ambitionen att göra en bok om Sydafrika eller
ens om resan dit. Han vill bara skildra sina
egna reaktioner inför nya miljöer och
händelser och ge läsaren ett begrepp om resans
behag. Och att resa med svensk lastbåt är utan
tvekan det behagligaste av alla sätt att resa.
De sydafrikanska upplevelserna har
knappast stimulerat honom litterärt, han behandlar
dem ganska summariskt. Bättre kommer
pennan i gång, när det gäller livet ombord, medan
fartyget segt och stadigt äter sig fram över
jordklotet, kusterna dyker upp och försvinner,
ljus och mörker omväxlar, tidsbegreppet mister
sin betydelse, ingenting står hindrande mellan
nuet och evigheten. För den ljuvliga och vakna
passagerarlättjan har han många bra ord.
Men det är först när han återger muntliga
berättelser han blir riktigt Albert Engström,
med geniskärpan i blicken och fan i fingrarna,
med all sin gamla, nästan magiska förmåga
att plocka fram de precis rätta orden och sätta
ihop dem så att han får dem att lata. Det är
kapten som berättar ibland, men framför allt
är det timmerman ombord.
Denne timmerman är ett fynd, en sagolik
figur, ”54 år gammal och tatuerad över hela
kroppen sånär som på ett litet stycke av
ryggen, stort som en hand. Jag har träffat många
vagabonder i min dar, och långa tider ägnat
mig åt studiet av dylika, men den här
överglänser dem alla”. En man utan någon som
helst hållpunkt i universum av vare sig
ekonomisk eller moralisk art. En bild av total men
sorglöst och suveränt buren förnedring. En
man som luffat hela livet över hela världen,
till sjöss och lands, och känner samhällets
avskum bättre än någon annan, men som ändå
lyckats bevara sin renhårighetskänsla
jämförelsevis ofördärvad. Den mannens berättelser
är praktfulla med sin festliga
världsspråksjar-gong och sin fruktansvärda realism. Engström
återberättar dem överlägset skickligt, ger ett
nytt prov på sin förmåga att teckna en
människas porträtt med de historier människan
i fråga berättar.
Det är timmermannen man bäst minns från
denna Afrikabok. Han är av kolingens släkt.
Boken är rikt illustrerad med fotografier.
Tyvärr inte med teckningar. Sven Barthel
825
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
