Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - von Krusenstjerna, Agnes, Dessa lyckliga år, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Bitterljuva år
AGNES von KRUSENSTJERNA: Dessa
lyckliga år. (Fattigadel III.) Roman.
Bonniers. 9: 50.
Inför varje ny del av en stor romansvit
som Agnes von Krusenstjernas ”Fattigadel”
faller det sig allt svårare att formulera ett
omdöme. Vad man har framför sig är ju en
länk i en kedja, vilken inte kan bedömas
fristående från de länkar som återstå att smida.
Om kedjans fäste kunde man ha en mening
men knappast om den stump som ännu hänger
i luften. Först när helheten föreligger, kommer
en analys att bli möjlig; tills vidare får man
nöja sig med provisoriskt nedkastade intryck.
För närvarande kan det sålunda förefalla,
som om denna nya omfattande cykel, i den
mån den är en bitter uppgörelse med en viss
miljö och samhällsgrupp, lagts upp något för
brett. Stoffet verkar endels otillräckligt. I varje
fall har författarinnan inte i årets volym
lyckats avvinna familjen von Lagercronas
medlemmar eller deras släktingar och vänner
några nya drag. Skildringen är denna gång
förlagd till Stockholm, dit familjen flyttat efter
överstens pensionering, och sträcker sig över
åren 1909—13. Tidshändelserna under dessa
anspänningens och den annalkande orkanens
år sätta inga djupare märken i den trånga,
bornerade kretsen, där familjelivet, med dess
monotona kretslopp av förlovningar,
bröllop och begravningar, vardagsbekymmer och
umgängesflärd, helt uppfyller tillvaron. Alla
dygnets bagateller, visiter, kalaser, utflykter,
samtal, promenader, illustrera förvisso
tomheten, konventionalismen och fåfängligheten
i dessa människors sysselsättningar. Och
framför allt är det väl författarinnans avsikt att
ge en påtaglig bild av det stillastående, det
innestängda och kvävande i själva
hematmosfären, symboliserat i det oäkta turkiska
draperi som skiljer salen, där lilla Viveka
håller till med sin pinnsoffa, sin vantrevnad
och sin sinnesoro, från salongen, där modern
residerar i steril själviskhet och skvallersjuka.
Men intet torde vara så svårt och farligt att
ge konstnärlig gestaltning som trivialiteten,
händelselösheten, enformigheten; de smitta så
lätt av sig, även om syftemålet är satiriskt.
Naturligtvis är Agnes von Krusenstjernas
detalj- och interiörkonst lika finpenslad och
utsökt som alltid, stilen lika mjuk och följsam
i all sin klarhet som någonsin. Fråga är väl
ändå, om inte denna omständlighet i alla fall
blir tradig och framstår som en konstnärlig
svaghet.
Men allt detta är ju bara den yttermur, mot
vilken en skygg och hj ärtängslig liten fånge
gång på gång slår sin panna blodig. Det är
V iveka von Lagercronas ungflicksår som boken
först och sist handlar om, och liksom i fråga
ont Tony Hastfehr och Angela von Pahlen är
det själva kvinnovardandets mysterium som
i ett oändligt nyanserat och fint avtonat
stäm-ningsmåleri bliver oss uppenbarat. Under
dessa det bultande blodets och de förvirrade
känslornas tid jaga dagrarna varandra över
själslandskapet likt en skimrande fjärilslek,
men ingen av dem undgår författarinnan. Där
äro de växlande svärmerierna; de kunna gälla
en lärarinna, en väninna, en yngling —
föremålet är inte alltid huvudsaken utan blodets
egen sång. Hos Viveka äro de förenade med
en beständig känsla av underlägsenhet inför
den hon beundrar, som blott ökar hennes
vilsna hjälplöshet i en oförstående omvärld.
Hennes sym- och antipatier äro ofta rent
fysiologiskt betonade; dragningen till del
kroppsligt fulländade svarar mot oövervinnligt äckel
inför fula, skvallrande och pussande högadliga
skräcktanter. Men ålderdomens vishet och
godhet kan också attrahera henne i den gamle
synske general Cronhiorts gestalt; att känna
tillit och trygghet är vad detta ömhetstörstande
flickebarn alltid trängtar till. Hon finner dem
inte hos kamraterna i dansklubben, bland vilka
hon blott får förnimma den ensamhet och
utestängdhet, som är alla överkänsliga barns
bittra lott. Hon finner dem inte heller hos
modern, som inte ens vårdar sig om att ge
henne en öm och finkänslig förklaring till
kvinnokroppens begynnande funktioner. Där är
konfirmationsläsningens erotiska Jesusmystik,
vari himmelsträngtan och jordiska begär
smälta samman. Där är den första stumma
glädjen över en mans närmanden, som ändar
med en chock, då en ”väninna” brutalt
upp
826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
