Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hedenvind-Eriksson, G., En bondes dagbok, anmäld av Artur Lundkvist - Martinson, Harry, Svärmare och harkrank, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
en överflödets fara. Men man blir inte så
övertygad om att han velat eller kunnat förstå
henne riktigt; även i fall som hennes kan det
nog ges bättre vägar än de gamla.
Dessa blad ur en bondes skrivbok får sägas
ha en ganska flyktig prägel, men det är en
god stämma som talar och sympatien för
mannen befästes på många’ sätt. Det är en bok om
vardagligt närliggande ting, men den förlorar
dock inte alldeles känningen med större
utsikter och sammanhang. När Heden vin d-Er
iks-son något tillfredsställt sin bondedrift skulle
man önska att han åter gav sig i kast med
sina upplevelsers rika material och följde sin
fantasis mytisk-episka ådra vidare.
Artur Lundkvist
Harry Martinson
HARRY MARTINSON: Svärmare och
har-krank. Bonniers. 4: 25.
Vad som utan diskussion kan accepteras
i Martinsons nya lilla bok är de rena
naturbeskrivningarna. De äro till större delen
lokaliserade till den uppsvenska terräng, där Harry
Martinson numera har sin varelse. Han
återger företeelserna inom växt- och djurriket,
rymden och ljuset på dessa breddgrader med
samma fenomenala känslighet och originalitet,
som han tidigare utvecklat i sina
beskrivningar av brasilianska urskogar och blekingska
bokskogar. I sin blandning av precis
impressionistisk iakttagelse, saklighet och poetisk
upplevelse har denna naturskildring intet
motstycke i svensk litteratur. Det må låta som
överord, men de sägas efter moget
eftertänkande. Martinsons sinnen äro animaliskt
oförstörda och reagera så blixtsnabbt, att inte ens
de flyktigaste och subtilaste fenomen och
stämningar gå förlorade för honom. Till denna
snabba reaktionsförmåga har han utbildat sin
speciella, föga avrundade och alls ej
välskri-vande stil, som sätter intrycken på papperet,
innan de hunnit omformas och bearbetas av
invant tänkande och konventionell estetik.
Martinson fungerar som ett slags medium åt
naturen, han överlämnar sig halvt medvetslöst
åt den, och först vid gränsen av den
oartikulerade personlighetsutplåningen gör han halt
och återvänder omtöcknad till sans och
besinning. Han beskriver själv en sådan dykning
ned i det halvmedvetna, när han söker återge
solglittret i en skog:
Ser jag mig omkring trollar morgonsolen med
former och blad. Till och med ens kläder och skor
bli bara dansande solfläckar liksom markens
dödstysta och febrila solormar. Ingenting framträder som •
det väsentligaste. Allt är samma bländverk.
Jag vet att det finns människor som alls inte
uppleva solvattringens outtröttliga och i längden helt
tröttande fenomen. De välja sin natur i naturen,
de behärska den. De slingra inte in sig i solljusets
egen substanslösa klätterväxt, detta vrivangel av
blixtsnabbt krälande och tyst solglitter, som slungar
sig fram genom alla lundar och bestormar ens
ögon-sinne med det mest mirakulösa eldspel.
Har man en gång börjat att se landskapet i
enlighet med dess ljusrörelse, så dröjer det inte länge,
förrän man är helt förlorad i ljusets situationer.
Ofta händer det då att man gripes av rädsla inför
outtröttligheten i allt och den högspända, ormlikt
glidande rastlöshetens öde. Det finns dagar då man
hypnotiseras av detta dubbelspel av sol och vind.
Då måste man blunda och begränsa sig. Då är det
tid för människa att tala vid människa om det
mänskliga.
Som naturskildrare startar Martinson alltid
som blixtsnabb impressionist och slutar alltid
som mystiker, djupt och svindlande försjunken
i varandets oåtkomliga mysterium. Det finns
de som beundra hans impressionism och
beklaga hans mystik, som de enbart finna
mystifik, och det är sant, att det är något
tragiskt i detta självförlorande och detta
hjälplösa sökande och snärjande bland ord och
begrepp. Men det är en stor och dj upt gripande
tragik, vilken alls icke, som många tro, skulle
lösas om Martinson vore en mera tränad och
bildad filosof, utan endast om han vore litet
mindre mänsklig och ställde litet mindre krav
på sig själv. Jag gör inte anspråk på att alltid
förstå Martinson, långt därifrån, men jag har
en stark känsla av att det, om inte annat så
som en syftning, är något djupt betydelsefullt
i hans grubbel och förtvivlade försök att slå
hål i väggarna på våra sinnens, de sunda fems,
värld. Det är som om han förnumme en för
oss andra okänd vittring, som får honom att
med ett djurs snabba och otyglade kast rusa
in på det ena uppvädrade, åter snart förlorade
828
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
