Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - von Krusenstjerna, Agnes, Dessa lyckliga år, anmäld av Holger Ahlenius - Hedenvind-Eriksson, G., En bondes dagbok, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
lyser henne om kärlekens natursida; sedan
dess är könets lockelse ohjälpligt
skräck-bemängd. Där är den första lyckobringande
naturupplevelsen och den vaknande
skapardriftens första tafatta vingslag. Och hur
smärt-fyllda dessa år än må vara, den förbrända
varelse, som blickar tillbaka på sitt liv, finner
ändå den tid lycklig, då man ännu brann av
begär att lösa alla frågor, då tillvaron ännu
bjöd på hemligheter, och då man ännu var
i stånd att känna verklig förtvivlan och verklig
fröjd.
Ett asplöv, som darrar för den svagaste
vindil, är hon, denna lilla Viveka von
Lager-crona, och Agnes von Krusenstjerna har hållit
upp lövet mot elden och låtit oss se dess
nervnät i dess allra finaste förgreningar. Däröver
har hon välvt förkrigsårens
Stockholmshim-mel med dess skiftande ekläreringar. Ofta ha
de lånat färg hos Hjalmar Söderberg, men de
äro mer blossande än hos honom, och
framför allt äro skuggorna djupare, mer fyllda av
hemlighetsfullt mörker. En midsommarnatt på
landet med dess ljusdunkel och häxeri manar
Agnes von Krusenstjerna fram med lika stort
mästerskap, men hon är också mäktig en
naturinlevelse, som man inte finner hos
föregångaren. Hans syrliga skymningsvin har hos henne
ersatts med en hetare och farligare, mer
rusande dryck, och den genomskinliga, galliskt
skolade stilen har fått ett tillskott av
blommande sensuell charm. För dem bägge är
kärlekslivet det centrala i tillvaron; hos Agnes
von Krusenstjerna är det genomdränkt av
mystik. Hos båda kan läsaren ibland gripas
av en viss längtan efter rörelse och handling,
efter frisk, saltmättad havsluft. Så är det inte
minst denna gång. Holger Ahlenius
En diktarbonde
G. HEDENVIND-ERIKSSON: En bondes
dagbok. Bonniers. 5: 75.
Hedenvind-Eriksson är något av en svensk
Gorki, en natthärbärgesdiktare med ryggsäck
och fiol, en kringdragande arbetare med
drömmar och grubbel i ögonen. Det är som om en
fläkt av folkvisa följde honom och det alltid
satt friska blomster i hans slokhatt. Han är en
nordisk epiker, hemma i det naturlyriska,
ständigt medveten om stjärnhimmel och
vindstråk och årstidernas växlande tecken. Vad
han berättar om upplevda händelser och
människor blir strax till hälften saga genom hans
förstorande och tändande fantasi. Hans
kraftfullt utformade gestalter är alla filosofer med
ogrumlade blå ögon och deras visdom låter
som sjungande ordspråk. Hedenvind-Erikssons
bästa böcker är egenartade konstverk med sin
förening av folkligt arv och personlig syn, av
muntligt präglad diktvävnad och medvetet
konstnärskap. Varken av kritik eller publik
har han blivit uppskattad efter förtjänst, och
så har han, på en gång blygt och stolt, bett
sin litterära skapardrift träda tillbaka och på
nytt utbytt skrivdonet mot spett och spade.
Han har väl också av natur och vana i alltför
hög grad blivit kroppsarbetare för alt med
full tillfredsställelse kunna slå sig ner vid
skrivbordet för längre tid.
Under senare år har Hedenvind-Eriksson
försökt sig som bonde, en länge närd,
släkt-betingad dröm, som dock av hans nya bok att
döma inte förverkligats under de
gynnsammaste förhållanden. Vad han suttit där om
kvällarna och vid bläckets ”syrliga järndoft”
anförtrott åt anteckningsboken rör sig till dels
om den icke skuldfrie bondens ekonomiska
bekymmer, om bristen på arbetskraft,
maskiner och gödningsmedel. Han har även bistra
ord att säga om landsbygdens avfolkning, den
unga generationens alltför uppdrivna
fordringar och vad han kallar ”överflödets fara”.
Han kan inte förstå varför folk talar om
tråkigheten på landet, när de levande djuren
och den alltid nya naturen finns. De
människor han helst berättar om är av lite
gammaldags originellt slag, kärngubbar,
vandringsmän, mödrar till många barn. När hans
unga mjölkerska kommer på tal blir han mera
reserverad; men hon är bestämt ändå den
person som väcker det största intresset i boken.
Det är en flicka från en stockholmsk bakgård,
som inte bara lärt sig mjölka utan också fattat
kärlek till kor och kalvar; hennes kopparröda
hår kastar flammor kring gården när hon
hoppar omkring bland djuren. Men hon kan
inte vara utan en eller annan ung man, hon
är glad och duktig bara så länge hennes
kär-leksbehov blir fyllt. Husbonden tycker att hon
naturligtvis skulle ha möjlighet att gifta sig
och föda barn; också inom det erotiska hotar
827
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
