Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Beijer, Harald, Kellermanns, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
motsättningsfyllde sonen, efter hand blir
huvudpersonen och svarar för ledmotivet fram
till den högstämda finalen. Boken börjar med
att den stolta sadelmakardottern Tora lägger
äktenskapets bojor på kontoristen Edgar
Kel-lermann, en trevlig, skötsam men föga
karaktärsfast ung man. Hon är en viljemänniska, en
slav under den konventionella plikten; hon är
rivande ofelbar och bryr sig mer om att ha
rätt än om något annat. Hemmet är
blank-putsat kallt med konstgjorda blommor på
bordet och styvstärkta, isblommiga gardiner
för fönstren. Gossen Bernhard leker för sig
själv med stora, frågande ögon i denna
vantrivsel. När mannen kommer hem som
nyut-nämnd kassör blir han så kallt mottagen att
han i desperation ger sig ut och super sig full.
Efter en rad kärlekslösa år träffar Kellermann
en desillusionerad skådespelerska, Gabrielle,
som blir hans älskarinna i hemlighet. När
upptäckten kommer flyttar han samman med
henne, men kan inte bli kvitt hustrun, som
sitter där i det blankputsade hemmet och
orubbligt väntar på att han ska återkomma.
Det nya levnadssättet undergräver Kellermanns
ekonomi och han nödgas vända sig till en
procentare; han dövar nerverna med sprit och
förståndet med lögner och lavinen växer
honom snabbt över huvudet. Han förfalskar
en växel och kommer på allvar i procentarens
klor, han gör tillgrepp ur kassan och för ett
utsvävande liv. När bubblan brister träder
hustrun och svägerskan emellan med sitt
fädernearv, men förfalskningen kostar honom
dock ett par år i fängelse. Han kommer ut
därifrån som en fri och ensam man, börjar
en agentur, men förfaller snart nog till
alkoholist.
Kritisk mot både fadern och modern växer
Bernhard upp, en yngling med fanatiska krav
på ärlighet och självtukt; han har samma
avsky för moderns kalla härsklystnad som för
faderns fega hållningslöshet. En
Hamletföre-ställning blir den tändande upplevelsen för
honom: han ska bli skådespelare, vad det än
må kosta! Han blir elev, men arbetar för
allvarligt och får alla emot sig. Han har en mörk,
tung begåvning som inte kan göra sig gällande
i småuppgifter. Han reser omkring med ett
sällskap i landsorten och griper till spriten när
han inte kan kompromissa med sina
konstnär
liga krav. Han upptäcker då ett litet
skåde-spelarämne, en ung fabriksflicka med den
rätta hungern i ögonen, och han får ett nytt
intresse: han tar hand om henne och formar
henne obevekligt för att göra henne till en stor
skådespelerska. Men själv blir han ingenting,
konsten är inte längre nog för honom, allt blir
ju en kompromiss i denna ofullkomliga värld.
Han vill någonting absolut, en paradoxal
själv-övervinnelse, ett offer utan belöning. När han
sett sin unga skådespelerskas ögon förlora sitt
djup, bli tomma och hårda av framgång, då
är hans stund inne: han tar sitt liv genom att
kasta sig ner från ett högt torn, för att sorgen
ska göra henne ödmjuk och levande i anden.
Detta slut blir ju till en modern legend där
ingen psykologisk analys tillåtes rubba de
glödande konturerna, det blir en extatisk
offerhandling av symbolisk innebörd. En kallsinnig
bedömare kunde dock betrakta det som ett
självmord uppdrivet till patetiskt
illusions-nummer. Men vad som ska framhävas är
rättfärdighetens tragiska villkor i människornas
värld, sanningsivrarens ofrånkomliga konflikt
med varje slags liv som står till buds.
Bernhard Kellermann är ju visserligen en
fanatiker, han känner ingen barmhärtighet mot
andra och är för omutlig att då medge
barmhärtighet mot feig själv. Berättelsen om honom
är stundom gripande och de patetiska inslagen
är för våldsamma att bli sentimentala; man
kommer att minnas en av replikerna: ”Eländet
är intensivt och hårt. Därför är det alltid
vackert.” Det finns överhuvud många kraftfulla
ställen i boken, uppgörelser mellan människor
av hänsynslöst blottande slag, ett
sanningssägande som stryker bort alla halvhjärtade
leenden och överskylande fraser. Många scener
utgör en egendomlig förening av naivt och
demoniskt (till exempel scenerna mellan
Kellermann och procentaren). När man plötsligt
uppfattar dem just som scener kommer man
att tänka på att Harald Beijer enligt uppgift
själv varit skådespelare innan han blev
författare: det är roller han diktar och spelar,
det är scener han regisserar. På en gång naiv
och demonisk som skådespelaren måste vara
ikläder han sig de olika gestalterna; men han
är också regissören som ser oförvillat
objektivt på de agerande och härskar över dem med
fast hand och kylig vilja. Artur Lundkvist
831
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
