Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hedberg, Olle, Grop åt andra, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Olle Hedbergs nya roman
OLLE HEDBERG: Grop åt andra. Norstedts.
7: 50.
De första två tredjedelarna av Olle
Hedbergs roman hålla läsaren spörjande, för att
inte säga lätt förvånad. De handla om en
överklassyngling av den odrägliga sorten, en
stryktäck odåga, som tror att han är en charmör
och i det självmedvetandet roar sig på sin
trögare och hederligare omgivnings bekostnad.
När han fått ett par kostymtyger av en vänlig
farbror, ger han sig ut som tygförsäljare blott
för nöjet att få ljuga och se enkla människor
slitas mellan misstänksamhet och vinstbegär.
En del av de pengar han får in på den ur
hans synpunkt föga lyckade affären använder
han på en glädjeflicka, som han följer med
snarare av lust att göra ännu ett rackartyg
än av sexuell nyfikenhet. Den affären visade
sig också mindre lyckad, ty Karsten
Kirse-wetter, som ynglingens ganska besvärliga
namn lyder, erhöll för sina slantar en kort
njutning men en lång sjukdom. Karsten har ett
behov att i andras ögon framstå som
”besynnerlig”, och författaren har ägnat bortåt
trehundra sidor åt att registrera hans
besynnerligheter. Det skall inte förnekas, att man då
och då skänker ett roat småleende åt den
ohängde överstelöjtnantssonens villfarelser och
bustrick, men när man erinrar sig, att den som
för ordet är ”vår enda yngre romanförfattare
av europeisk klass”, eller hur termen nu lyder,
blir man genast allvarligare. Man förstår inte
riktigt det fina i kråksången och meningen
med att så pass ingående genom tämligen
likgiltiga händelser belysa en djupt ointressant
karaktär. Allt kretsar omkring denne Karsten:
föräldrar — överdådigt tecknade! — lärare,
skolpojkar, regementskamrater, men
planetsystemets medelpunkt har inte samma
attraktionskraft på den utanförstående läsaren.
Varför har Olle Hedberg fascinerats av Karsten
Kirsewetter, frågar man sig och ser hur
möjligheterna till en förklaring minskas med varje
vänt blad.
Egentligen står förklaringen redan på
omslaget. Grop åt andra, det är vad Karsten med
sådan omständlighet är sysselsatt med att
gräva under de första trehundra sidorna. På
de sista hundratjugufem faller han själv däri.
Det är inte skadeglädje, som gör att man läser
detta sista parti av boken med ett helt annat
intresse än det föregående. I sitt fall
förvandlas Karsten till en människa, och redan
det är uppbyggligt att bevittna. Ännu mera
uppbyggligt är det att se, hur författaren efter
att ha lekt med sin kvickhet och luftiga
fabuleringskonst plötsligt lägger manken till och
tar fram de finare instrumenten i sin
analytiska arsenal. När Karsten möter den söta
Sonja Strömbeck i garnisonsstaden blir hon
från början endast ett nytt offer för hans
charm och okynne. Men den här gången biter
han sig i tummen. Sonja visar sig vara honom
en överlägsen motståndare. Hennes reaktion
visavi Karsten är den enda riktiga och
effektiva, hon finner honom ganska lustig men
skäligen ointressant. Hon lyssnar till hans
gyckel med förströdd min och glömmer honom
genast hon skils från honom. Karsten däremot
blir snopen men inte avspisad. Han slår sig
i backen på att han skall äga denna kvinna,
och för det ändamålet gör han olovandes en
resa till Frankrike, dit den sköna begivit sig
för att på fina flickors vis komplettera sin
uppfostran. Det visar sig lättare än Karsten
i sina vildaste drömmar tänkt att nå sitt mål,
men när han ägt flickans kropp, märker han
till sin rådlösa förtvivlan, att han även måste
äga hennes själ, vilket visar sig betydligt
svårare. Läsaren får lika litet besked som
Karsten, huruvida den säkra och för sin ålder
otroligt försigkomna Sonja har någon själ
i beredskap åt Karsten, men däremot är det
intet tvivel om, att hon satt Karsten i
förbindelse med hans egen själ och att denna
nyöppnade förbindelse omedelbart tas i flitigt
bruk. När en människa, som varit så gott som
identisk med en anlagd pose, tappar denna
pose, är hon som ett utsatt barn i ödemarken,
ömkligt sprattlande och utlämnad på nåd och
onåd åt de vilda djuren. Ett ovanligt flagrant
sådant fall är skildrat i Olle Hedbergs roman
med klarheten hos en formel och det nyckfulla
behaget hos en ranka. Boken, som till att börja
med i så hög grad liknar ett konststycke,
förvandlas långsamt och säkert till konst. Det
832
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
