Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hammenhög, Waldemar, Anna Sevardt, anmäld av Holger Ahlenius - Asklund. Erik, Modisterna, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Sevardt mitt i kontinentens vimmel av
het-blodiga älskarinnor visste ingen.”
Värre än detta är dock att inte heller
huvudpersonen verkar psykologiskt trovärdig. Denna
visserligen överansträngda men kyligt
målmedvetna och beräknande kvinna får de häftigaste
vredesutbrott och hysteriska anfall av tämligen
futila anledningar — såsom ånger över ett
förfluget ord, den uppvaktande kavaljerens
välmenta varning för ett oförmånligt kontrakt,
systerns misstanke att hon är principalens
älskarinna — men en abort undergår hon så
hastigt och lustigt att hon efter några dagar
återkommer till arbetet ”i vanlig kontorstid
en morgon, kry och utvilad som hon borde
vara”; blott i förbigående omtalas sedan, att
hon efteråt ibland känner sig förtvivlad över
sin handling. Man får svårt att tro på hela
figuren; den hänger inte ihop i vare sig yttre
eller inre mening.
Det är alltså inte i förgrunden utan i de
bakre planen man har att söka bokens
eventuella förtjänster. När det gäller att fixera
småborgerlighetens allmänna känslo- och
tänkesätt, finns det ingen tillförlitligare registrator
än Hammenhög. Släktingarnas reaktion inför
Annas strävanden, slöheten och vanetänkandet,
som vägrar att erkänna någon annan
livsuppgift för en ung kvinna än hem och barn, som
stämplar försöken att utvidga sina kunskaper
och förbättra sin ställning såsom högmod och
högfärd, som utlöser sig i avundsmättad
misstro och slutligen, inför oberördhetens
dödssynd, övergår till giftigt förtal — allt detta har
levandegjorts med pinsamt övertygande
sakkunskap. Härtill kommer den gnetiga detalj
-realism, vari Hammenhög alltid excellerat. Det
noggranna upptecknandet av ett otal
oväsentliga detaljer förklarar till största delen den
starka verklighetsillusion hans böcker alltid
givit läsaren. Även denna gång äro
signalement, rumsinredningar, dagliga åtbörder och
gester, yrkesbestyr, klockslag och allt dylikt
sorgfälligt protokollförda. Här, om någonsin,
kan man tala om verklighetsexakt fotografi,
vilket som bekant inte är detsamma som vare
sig liv eller konst. Men ville man vara kitslig,
kunde man nog finna en eller annan
ofullkomlighet till och med i detta solida hantverk. Då
till exempel Anna Sevardt får avlägga sitt prov
som platsförsäljare i Södertälje, låter
Hammenhög henne vandra ur butik i butik; man
får ovillkorligen det intrycket, att hon
genom-plöjer ett vidsträckt arbetsfält. Är nu detta
riktigt, riktigt trovärdigt? Hur pass många
modeaffärer kan man egentligen förutsätta att det
finns i kringlornas stad? Holger Ahlenius
En Kungsholmsromans
ERIK ASKLUND: Modisterna. Roman.
Bonniers. 6: 50.
Modebranschen tycks vara på modet i
dagens svenska litteratur. Både Hammenhög
och Erik Asklund ha gjort en sådan miljö till
sina romaners ankargrund. Eljest är det inte
stora likheter mellan den förres tungrodda,
i sitt slag solida skorv och den senares lilla
pojkbåt, som utan nämnvärd ballast dansar
fram på den av stämningarnas vindkast
krusade vattenytan. ”Modisterna” är den andra
av de fem fristående ”romaner ur stadens liv”,
som Asklund planerat, och av vilka ”Fanfar
med fem trumpeter” (1934) var den första.
Och liksom den berättade om södergrabbar,
så handlar den nya boken om
kungsholms-flickor. Lågkonjunkturens arbetslöshet hade
drivit samman de förra i jazzbandets
tillfälliga gemenskap; högkonjunkturens
gynnsamma arbetsförhållanden prägla de senares
existens och göra dem slutligen till
modeaffärens lyckosamma ägare.
Själva fabeln i ”romanen”- består inte av
stort mer än detta. Men fabeln har en axel,
och det är den axelns murkenhet, som
förorsakar vridningen åt oväntat håll. Axeln är
en figur som kallas herr Svensson, och han
representerar det element av osund, förvriden
sexualitet, som denne kärnsunde unge
författare av obegriplig anledning älskar att
införa i sina böcker. Då herr Svensson under
rusets inverkan avslöjar sig som en sadist och
våldtäktsman och till sist avföres av polisen,
beslutar den sjuka, trötta och besvikna fru
Maurd att inte överlåta affären på honom, som
hon först tänkt, utan på de anställda flickorna.
Det är betecknande för hela bokens lättrörda
och grunda känsloliv, att den otäcka episoden
för övrigt glider förbi utan att sätta några
djupare spår i de medagerandes sinnen; men
i detta fall är det enbart en fördel att Asklund
inte tyngt mera på saken, ty dess lätt
paro
842
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
