Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Kähr, Astrid, Calmare Nyckel, anmäld av Sven Barthel - Marklund, Hugo, Hårda tag, anmäld av Sven Barthel - Gudmundsson, Kristmann, Armann och Vildis, anmäld av Thure Nyman - Fabricius, Johan, Lejon hungra i Neapel, anmäld av Thure Nyman - Zahn, Ernst, Vägen uppåt, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
utvandrare, och det har hon inte klarat. Om
hon i stället grundligt studerat ämnet och satt
sig att skriva en väldokumenterad krönika över
detta ganska märkliga stycke svensk historia,
skulle hon säkert ha kunnat åstadkomma en
verkligt läsvärd bok. Sven Bartiiel
HUGO MARKLUND; Hårda tag. Lindblads.
5: 75.
Marklund kallar sig själv jägare och
turistförare. Hans bok är en samling korta
berättelser från lapska bygder och obygder, mest
jakthistorier, dels självupplevda, dels
avlyssnade och återberättade. Han börjar med några
björnhistorier och man blir irite intresserad
av dem. De är konstlöst berättade och inte
särskilt märkvärdiga. Men så småningom
läser man villigare. Man märker att
författaren är ordentligt hemma i sitt ämne och att
konstlösheten är parad med anspråkslöshet.
Några varghistorier är bra berättade och
skildringen av hur — och i vilken ordning —
våren kommer till fjällen har intressanta
detaljer. Boken är på inget sätt märkvärdig,
men den är enkel och sympatisk, fri från
vildmarks- och jägarskryt. Sven Bartiiel
KRISTMANN GUDMUNDSSON: Armann och
Vildis. Översättning av Ragnar
Holmström. Schildts. 6:—.
Kristmann Gudmundsson har väckt ett visst
intresse med några på senare år översatta
romaner från sin fäderneö Island. Det kan
inte sägas om den senaste, ”Armann och
Vildis”. Man frågar sig med häpnad hur en
så illa hopkommen sak kunnat passera
förläggarnas skärseld i två länder. Miljön — ett
lungsotssanatorium — har skildrats
ojämförligt mycket suggestivare av en svensk
författare för att inte tala om Thomas Mann.
Intrigen är i det närmaste obefintlig: en dålig
författare har dåliga lungor och är olyckligt
gift, han kommer till ett sanatorium och
träffar där en ung flicka, som skänker honom
en kortvarig lycka, innan hon dör, varpå han
skrivs ut som frisk, sedan hans hustru
återgivit honom hans frihet. För omväxlings skull
har författaren gjort huvudpersonen förmögen
och delat upp sitt alter ego på två bröder, som
bägge är författare. Den framgångsrikaste
tycks ha minst med honom själv att göra.
Det intellektuella plan på vilket handling och
samtal rör sig är genomsnittligt ganska lågt,
men här och där lyses det upp av en frän
iakttagelse, en skarpsynt analys, och författaren
visar även här prov på sin blick för naturens
skönhet. Som helhet måste denna bok
emellertid betraktas som ett misstag. Thure Nyman
JOHAN FABRICIUS: Lejon hungra i Neapel.
Översättning av Hans Reutercrona.
Norstedts. 5: 50.
Vem har väl tänkt på, alt lejon i bur och
andra manegens fyrbenta artister måste ha
massor av mat, att en ambulerande cirkus av
verkligt internationella mått är en ganska
invecklad historia ur både ekonomisk och
psykologisk synpunkt, och att en
cirkusdirektör måste vara diktator, diplomat och en
mängd andra saker i en person, om hans
företag ska ha framgång? Johan Fabricius
har sett det romantiska skimret kring denna
nöjesinrättning och gjort en realistisk roman
av den ovanliga stituationen, att en tysk cirkus
i Neapel råkar på obestånd och skingras.
Skildringen av denna upplösningsprocess med
dess både löjliga och heroiska poänger verkar
dokumentarisk in i detalj. Man undrar med
spänning hur det ska gå för domptören Saul
och hans sextio lejon, och man beundrar den
lille advokaten som med sin blandning av
naivitet och knipslughet tar saken i sina
händer som om det vore det självklaraste
i världen. Det är en psykologisk studie av
rang. Fabricius känner sina italienare och sitt
Neapel. Men det kan inte hjälpas, att man
till slut tycker sig stå en smula tomhänt. Var
det inte mera? Vad tjänade då det hela till?
Man letar efter något slags symbolik, någon
mening bakom orden, någon syftning mellan
raderna, men man finner ingenting. Ett
skickligt för att inte säga virtuost utfört
cirkusnummer, originellt, färgrikt, lustigt och rörande
på en gång, men ändå något för litet.
Thure Nyman
ERNST ZAHN: Vägen uppåt. Översättning
av Hugo Hultenberg. Lindblads.
4: 75.
Schweizaren Ernst Zahn hör till de
utländska författare som förstått att skaffa sig
en pålitlig läsekrets i vårt land, och pålitlig
är också den litterära kost han bjuder på. Den
rubbar inga cirklar och får en inte alt kippa
863
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
