Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Forsfält, Arthur, Fem män till salu, anmäld av Thure Nyman - Siwertz, Torkel, Ljusblått, anmäld av Sven Barthel - Kähr, Astrid, Calmare Nyckel, anmäld av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Kortare anmälningar
ARTHUR FORSFÄLT: Fem män till salu.
Bonniers. 4: 75.
”Fem män till salu”, det är fem
journalister, som ser sin existens hotad, därför
att den tidning som de har skänkt en större
eller mindre del av sitt liv ska övertagas av
annan ägare och därmed av ett annat politiskt
parti. De önskar ingenting högre än att bli
köpta tillsammans med tidningen. Det hela är
kanske ingenting att bli upprörd över, ty hur
många — män och kvinnor — är inte till
salu? Men man frågar sig likväl, om Arthur
Forsfälts debutroman återger de autentiska
förhållandena inom svensk landsortspress av
i dag, eller om man har rätt i en känsla av
att romanen får tänkas tilldra sig för kanske
ett par decennier sedan, trots den moderna
utrustningen med diktafoner och
telegrambyrå. I förra fallet är det på tiden att
förhållandena ändras, ty vi har rätt att kräva, att
en kår, vars folkuppfostrande betydelse är så
obestridlig, också får människovärdiga
livsvillkor.
Till folkuppfostrare är de fem herrar
Arthur Forsfält framför skäligen illa
lämpade. Kärleken till yrket är nästan den enda
positiva sida man kan upptäcka hos dem,
annars är det kärleken till spriten som är
det mest framträdande draget. Att det enda
undantaget är en i andra avseenden
misslyckad individ gör inte saken bättre. De övriga
tycks lida av den som man trodde numera
gammalmodiga föreställningen, att det är
någonting särskilt karlaktigt i att ligga
stupfull i rännstenen. Tonen är ganska rå och
cynisk. Det följer måhända med yrket, men det
gör inte det hela mera sympatiskt, och man
har svårt för att gripas av något riktigt
medlidande med dessa figurer och deras trassliga
öden. Skildringen av deras karaktärer är för
övrigt rätt schematisk, intrigen förirrar sig
här och var in i det rent följetongsmässiga,
sida upp och sida ner är fylld med
betydelselöst prat, och inte ens miljön är återgiven med
den eggande kraft som skulle kunna skänka
romanen värde som yrkes- eller
lokalskildring. Stilistiskt följer emellertid författaren
goda traditioner. Thure Nyman
TORKEL SIWERTZ: Ljusblått. Hökerbergs.
5: 75.
”Ljusblått” är en förströelseroman med
Parismiljö. Den kommer inte med något nytt,
vare sig i stil eller innehåll, men heller inte
med någon pretention. Figurgalleriet är det
i sådana böcker vanliga, en samling
småborgare, bohemer och internationella
äventyrare. Hjälten är för omväxlings skull inte
svensk utan australier, dock av svensk börd.
Aktualiteter skymtar i handlingen —
Stavisky-skandalen, februarikravallerna. Frank Heller
och Sigfrid Siwertz skymtar i stilen, som
är flanörfilosofisk och galghumoristiskt
uppsluppen. Någon gång stöter man på ett
allvarligare tonfall och en allvarligare ansats till
människoskildring, men den är snart
övergående. Handlingen hänger rätt illa ihop och
figurerna också, om man skulle syna dem
närmare. Men det har man ingen anledning att
göra. Det hela är rätt och slätt ett pariskåseri,
utan några speciella kvaliteter.
Sven Barthel
ASTRID KÄHR: Calmar Nyckel. Lindblads.
4: 50.
Är 1637 framlade en holländare, Peter
Minuit, för Axel Oxenstierna ett förslag till
en svensk kolonisering vid Delawarefloden.
Förslaget intresserade och gick igenom, och
på hösten 1637 utsändes en expedition,
bestående av skeppen Calmare Nyckel och Fågel
Grip, veterligen de första svenska skepp som
korsat Atlanten. Den 15 mars 1638 var man
inne i Delawarefloden, indianer påträffades,
jord köptes och Sveriges enda större
koloni-seringsföretag startade. Att göra en historisk
roman av det stoffet förefaller att vara en
strålande idé. Man sätter sig att läsa Astrid
Kährs bok med förväntningar. Hon har förut
visat att hon kan berätta sjöhistorier. Men
förväntningarna blir svikna. I början finns
några lovande glimtar av livet i Sverige
under trettioåriga krigets nödtid, och i
skildringen av Calmare Nyckels resa över Atlanten
finns en och annan scen, som luktar en smula
sjö. Men för övrigt är det klent beställt med
berättelsens förmåga att fängsla, och i och
med skeppets ankomst till Nya Världen
sjunker dess standard ganska betänkligt. Astrid
Kähr har velat göra psykologiska porträtt
— gärna i den diaboliska stilen — av en del
862
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
