Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Haakon Bugge Mahrt: Kurs mot Pensacola. Novell. Översättning av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAAKON BUGGE MAHRT
ruttet sumpgräs och dy och gamla, övergivna
bomullsfält som blivit till träsk igen —
Hon tystnade. Jag kunde höra det sorla litet
utmed fartygssidan som om vi börjat sätta
fart redan. Men jag tänkte att det måtte bara
vara inbillning, för det fanns ju ingen på däck
och jag hade inte hört något ljud av maskiner
och vinschar. Vi låg nog stilla för ankar i
dimman fortfarande.
Så talade hon igen:
— All den snövita bomullen, när vinden
grep tag i den, då stod den och gungade.
Skuggorna från de drivande skyarna seglade över
den också. Det var så stilla och öde där —
— Det var en fin plats för ett mord, sade
Robert med ögonen i tidskriften.
— Det var där du ville döda mig, sade
Angelica med samma underliga, halvt
bortvända stämma.
Robert kastade plötsligt häftet ifrån sig.
— Är du säker på att jag inte gjorde det?
Hon skakade på huvudet och log.
— Ja, sade hon. Du gjorde det inte. Du
stannade över mig, med kniven i handen.
Allting stannade då, därför att du vaknade —
Jag kände en rysning gå igenom mig där
jag satt. Det var ju precis detta jag hade
drömt den där natten. Den mörka, glänsande
drömmen om Pensacola. Nu mindes jag det
alltsammans. Jag låg över henne med kniven
i handen och lyfte den och så vaknade jag,
med lukten av den svarta dyjorden hängande
i näsborrarna ännu.
Så var det, precis så —
Robert kom framåt golvet. Han stannade
och stod över henne. Jag fick se att han höll
en lång, tunn kniv i handen. Eller var det jag
som höll den? Jag kände att jag höll på att
glida in i Robert igen, bli ett med honom,
långsamt men motståndslöst.
Nu hade allting stannat igen. Tiden, all
rörelse som fanns i världen, allting låg
kon
centrerat nu i denna långa, blänkande kniv.
Universum stod stilla, men om det åter kom
i gång skulle kniven sjunka ner i henne, det
visste jag. Jag kände mig glida. Jag hörde
blodet sjunga i tinningarna som en fors, som
slutsatsen i en väldig orkestersymfoni som
inte ville ta slut, som tog upp sluttemat gång
på gång, alltmera väldigt och brusande, till
dess det ebbade ut i ett svällande ackord som
blev liggande och tonade mäktigt ut i luften,
ja, som äntligen var finalen.
Hon låg på sidan, den sida där kniven
trängt in, ingen kunde se såret, det såg bara
ut som om hon låg och drömde nu, med en
söt och vild doft omkring sig, likt ett nedlagt
vilddjur som har sprungit på döden som på
ett mörkt, glänsande byte och ännu har klorna
slutna om det i sömnen.
7.
Jag har skrivit ner detta, nu stiger jag upp
och går några slag fram och tillbaka i min
vitmålade hytt, där jag reser som en fri man,
på väg till Pensacola. Robert har försvunnit
nu, men ibland känner jag det som om han
lurade på mig någonstans här inne. Jag går
fram och tillbaka, så faller min blick på
spegeln. Där är han igen. Nu kommer han
ut ur den och ställer sig framför mig. Har
jag blivit en främling för honom nu, känner
han mig inte längre? Nej, han kröker
händerna och tar struptag på mig, jag slår och
kämpar emot för att få honom ifrån mig.
— Stewart! Stewart!
Jag får inte greppet lossnat, jag sjunker
på knä, kommer upp igen, tränger honom
in mot väggen, slår huvudet mot tavlan av
den sixtinska madonnan så glaset splittras
och jag känner det varma blodet rinna över
pannan.
— Stewart!
Gudskelov, nu öppnas dörren. Jag tror jag
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
