Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Haakon Bugge Mahrt: Kurs mot Pensacola. Novell. Översättning av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KURS MOT PEN SACOLA
som ett tjockt ulltäcke av dimma över det och
det rörde sig nästan omärkligt. Så lyste det
spöklikt i några vita fiskebåtar som låg vid
kajen, med näten hängande i masterna med
stora gröna glaskulor i underkanten. 0.37.0
läste jag på en av båtsidorna när vi gick
förbi. Det syntes inte ett liv ombord.
Robert steg plötsligt ut på kajkanten och
stannade. Jag följde efter och då vi hade stått
där litet hörde jag något skvalpa och plaska
svagt i dimman nedanför. Robert löste ett tåg
i en järnring och halade in det. Så hoppade
han rakt ner i dimman och det bullrade i
träverk och lösa tiljor. Det var en roddbåt som
låg förtöjd där. Jag hoppade efter och så
hörde jag Robert sticka ut årorna och börja
ro. Nästan genast upphörde han igen, rev eld
på en tändsticka och tände en cigarrett, och
nu hade jag den lilla röda ljuspunkten hela
tiden glödande genom mörkret framför mig.
Det skvalpade och rann om årorna, dimman
stack våt och underlig i ansiktet och över
händerna. Jag såg inte en hand framför mig där
vi rodde utåt. En båt tutade gång på gång
långt borta, som ett slags tung, sjuk järnfågel
som låg och jämrade sig någonstans i natten.
Utanför Åkers Verkstad kröp en grön lanterna
på en lyftkran långsamt fram och tillbaka,
med ett dovt brak när den kom längst ut
och kolen störtade ner i fartyget. Längre
bortom stod en lysande ljusdimma som var
staden.
Så svängde Robert. Vi gled in mot en
båtsida som var svagt upplyst av en liten lykta.
Då vi kom fram till stäven läste jag namnet
AIDYLL på skrovet. Robert gjorde fast
förtöjningen och vi äntrade över relingen på en
liten lejdare. Så gick vi akter över. Det var
halt och vått på däcket och jag höll på att
halka flera gånger bland några trossar som
låg där. Så kom vi till en ingång och nedför
några trappsteg. Där öppnade Robert dörren
in till en liten salong med matta på golvet
och gardiner för fönstren. Det var upplyst där
inne och i en soffa längst bort vid motsatta
väggen satt en ung, mörk kvinna och såg på
oss som om hon hade väntat att vi skulle
komnia.
6.
— Det är Angelica, sade Robert.
Så gick han bort och satte sig och började
bläddra förstrött i några illustrerade häften
i hörnet av salongen. Jag slog mig ner rätt
framför henne. Hon hade svart, lite krusigt
hår och blanka, svarta ögon och mörk hy och
något mörkt, nästan violett vid naglarna som
talade om blodblandning. Hon log med
blänkande tänder. En aning flög igenom mig med
detsamma.
— Är ni från Pensacola? frågade jag.
Hon nickade bara och log på nytt.
Jag kände något varmt strömma genom min
kropp. Något av den förnimmelse jag haft den
morgonen då jag vaknade ur drömmen.
Dessutom var det behagligt att ha kommit in från
dimman till denna ombonade salong med den
dämpade belysningen.
— Går den här båten dit? Till Pensacola?
Hon log och nickade igen. Hon var
underbart vacker, det såg jag nu, en litet barbarisk
skönhet låg över henne som en matt
utstrålning från hennes själ, som måste vara lika
ung och djurisk, tänkte jag.
Så talade hon med ett egendomligt, varmt
tonfall:
— Kan du minnas sumpfåglarna som vadade
i Okee-cho-bee, sade hon och slöt ögonen. Och
varje kväll efter solnedgången när de
fladdrade upp i tusental och flög över sjön och
fick guld på vingarna när de kom tillräckligt
högt — de flog bort mot de stora träsken —
vad är det de heter?
— The Everglades, sade Robert utan att se
upp från sitt hörn.
— The Everglades, upprepade hon nästan
ohörbart. Det luktade så underligt där, av
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
