Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ronald Fangen: Brev från Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RONALD FANGEN
AKSEL SANDEMOSE
kostat honom åtskilligt arbete, och det är
imponerande — det är nämligen alldeles fel
att tro, att det skulle vara lätt att gå över från
det ena besläktade språket till det andra —
det är i många avseenden svårare än att ge sig
på ett helt främmande språk. De flesta som
försökt sig på det har hamnat i rena oläsliga
mischmaschet.
Sandemoses första norska bok hette ”En
sjømand går i land”. Den var bra, till och
med mycket bra och skaffade honom med ett
slag en betydande publik. Så kom en
omarbetning av en tidigare roman,
”Klabauterman-den” — även den bra, fylld av ett mörkt,
desperat patos. Därefter kom hans största
verk, ”En flyktning krysser sit spor”. Man
kan tycka om denna bok eller inte, men kan
inte låta bli att beundra den.
I år har Sandemose utgett en ny roman,
”Vi pynter os med horn” (Tiden Norsk
Forlag). Som alla hans böcker hittills handlar
den väsentligen om sjöfolk och sjöliv. Det
finns ypperliga skildringar i den. Det finns
framför allt i några kapitel en makaber men
besegrande humor.
Men det är en på ett oroande sätt upplöst
bok. Det visar sig redan i det formella. Varje
kapitel inledes med ett slags betraktelse över
varjehanda. Vissa av dessa är bra och står
i ett inre sammanhang med berättelsen. Andra
är bara pretentiösa, tyvärr också ofta nog
slarviga och banala och utan någon organisk
förbindelse med själva romanen. Detsamma
gäller de stycken som kommer efter varje
kapitel. Undertecknad är sannerligen ingen
dogmatiker, när det gäller romanens form.
Tvärtom är jag övertygad om att romanens
form har möjligheter, som vi ännu knappt
mer än skymtar, och att det är en särdeles
krävande sak att finna fram till dem. Men
detta sker inte genom att man förser en
vanlig berättelse med kapitelinledande och
avslutande betraktelser om allt mellan himmel
och jord. Detta är inte en ny
uttrycksmöjlighet, ingen mer omfattande erövring av stoffet.
Det är bara upplösning.
Men väsentligare är bokens inre
upplösning. ”En flyktning krysser sit spor” var
i högsta grad en ”outspoken” roman, allt blev
sagt så eftertryckligt och direkt som möjligt.
Alla mänskliga handlingar, känslor, problem
fördes tillbaka på driftslivet. Sandemose är
på det hela taget en rättrogen freudian — mer
konungsligt sinnad än konungen själv. Det
som där försonade med allting var dess
nödvändighet och uppriktighet. Ett öde var
klarlagt och förklarat, man förstod, hur allt hade
gått till, hur Sandemoses desperata livssyn
hade uppstått. Som varje djupt personligt
vittnesbörd var det gripande. I den nya boken
finner man inte detta drag av nödvändighet,
av personlig bekännelse och befrielse. Bokens
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
